Per Wrigstad
Per Wrigstad var en av 1900-talets främsta svenska publicister. Under en tid då starka socialistiska revolutionsstämningar rådde bland de unga journalisterna i Stockholm styrde han Expressen på en rak liberal kurs. Under hans ledning nådde Expressen sin största upplaga någonsin, vilket också är den största upplaga som någon svensk tidning har haft.
Per Wrigstad fanns med i det lilla pionjärgäng på bara 38 journalister som i november 1944 sjösatte den nya kvällstidningen. Hans uppgift blev att forma tidningens inrikespolitiska hållning. Till stor irritation för tidningens redaktionschef Carl Adam Nycop blev denna klart liberal. Den var emellertid aldrig en partitidning. Expressen ställde inte upp för folkpartiet annat än inför valen. Dessemellan var Wrigstads ambition att tidningen skulle vara en intensiv pådrivare för både en mera frihetlig politik och en mera socialt engagerad.
Hans mål i många år var att få till stånd en koalition mellan socialdemokrater och liberaler. I det syftet arbetade han som medlem av författningsutredningen nära den socialdemokratiske veteranen Rickard Sandler. En av hans livs stora besvikelser var när Tage Erlander av partitaktiska skäl kastade utredningens mödosamt hopsnickrade kompromiss i papperskorgen.
Med sina ledarkommentarer angav Wrigstad från början den ton som kom att prägla hela tidningen: uppkäftig och ständigt på den enskilda människans sida mot överheten, men samtidigt också med stor omsorg om de utsatta i samhället.
Wrigstad var i många år redaktionsklubbens ordförande. Han var därmed en självskriven efterträdare till tidningens förste chefredaktör Ivar Harrie. Därmed fick Expressen också en ledare som på helt annat sätt än Harrie ville styra över hela tidningen. Det dröjde därför inte länge innan Nycop fann för gott att lämna redaktionen.
Wrigstad kom som så många skickliga journalister från en frikyrklig miljö. Han bevarade genom hela livet en stark personlig kristen tro. Men för honom hörde religionen till privatlivet och han blev alltid irriterad när Expressens kritiker lyfte fram hans tro i kontrast till tidningens alltför världsliga förvillelser.
Han stod främmande för det religiösa bigotteri som präglade så många i de så kallade frisinnade leden. Han bejakade världens goda och uppväxt i ett helnyktert hem blev han så småningom en av landets främsta vinkännare.
Naturligtvis fanns det åtskilligt i Expressen som han inte gillade, men med obrottslig lojalitet mot sina medarbetare försvarade han utåt allt vad tidningen gjort. Hans bild av Expressen var att den skulle vara en buspojke -- men alltid med ett gott hjärta. Detta lyckades han oftast också förmedla till sina medarbetare.
Själv kom jag till Expressen ett par år efter det att Per Wrigstad blivit tidningens chefredaktör. Vi hade till en början inte helt lätt att nå ett förtroligt förhållande. Därtill kom vi från alltför skilda miljöer. Kanske är det först sedan han lämnat tidningen som jag fullt ut förstått hur viktig han var för en tidning som genom att den skulle säljas varje dag oerhört lätt hade kunnat förlora sin själ i jakten på nya läsare -- och till slut också gjorde det.
Per Wrigstads Expressen blev för mer än en miljon svenskar en personlig vän. Ett bättre betyg kan ingen tidningsledare få.