Margit Wallqvist
Sofielund blir sig aldrig mera likt. Margit har lämnat sin äls-kade "gubbe" och sin hund i det paradis de alltid njutit av. Bara ordet Sofielund, eller Fiddelundet som småbarnen sagt, får mig att känna lycka. Så många goda stunder jag tillbringat där!
"Var rädd om dig, älskade unge"! Så sa Margit alltid när vi skildes åt. När jag var tonåring, när jag var mittemellan och nu, när jag skiftar i grått.
Tänk alla ljuvliga stunder hos henne och Gösta och alla hundar. Alla långa varma telefonsamtal.
"Cykla inte i halkan, älskade unge! Bryter du benet då hälsar jag inte på dig!" Margits ömsinta hot fast vi båda visste att om jag brutit mig så hade hon genast suttit där på sängkanten.
Hennes varma hjärta gav upp efter en sista hundpromenad och några ord till Gösta innan hon för sista gången lade sig på soffan. Nu tvingas både människor och hundar leva vidare utan Margits goda omsorg.
Gösta får ensam fira den 53-åriga bröllopsdagen, Bettan och Gunnar måste leva vidare utan sin älskade mamma. Mina tankar går till alla barnbarn, särskilt Sara som mist sin mormor, allra bästa vän.
Mitt i tomheten har jag glädjen över allt gott som Margit givit mig. Jag saknar henne mycket.