En septemberdag 1969 satt ett 20-tal personer i Studiefrämjandets lokal på Storgatan för att påbörja en 20-poängskurs i konstvetenskap. Läraren, Folke Lalander, hade blivit ombedd samma dag att ersätta den lärare som skulle varit där och inte kunde komma. Så började våra konststudier. Alla blev kvar, även Folke, och genom honom fick vi inte bara faktakunskaper utan även konstupplevelser så som bara han kunde förmedla.
Folke lärde oss hur viktigt det var att närma sig konsten på rätt sätt, till fots, med cykel, bil eller tåg och samtidigt var det klokt att investera i en klocka, ty det var noga med tiderna, förseningar tolererades inte.
Han ville gärna överraska och visa sevärdheter som vi inte kände till: "Vet ni vad Courtauld Collection är", vilket vi naturligtvis ej visste. Då var Folke nöjd.
Hans pedagogiska förmåga fick vi uppleva i Berlin när vi gick till Museuminsel och uppsökte Bodemuseet. "Är salen stängd kan man alltid se korefiguren genom nyckelhålet eller kika runt hörnet för att se Tutanchamon." Det var här som Folke uppmanade oss att aldrig glömma det underbara Fajumporträttet vi sett, och för att befästa detta ramlade taket ner. Det var perfekt.
Vem mer än Folke visste var Nixon spelat piano? Ingen. Men nu vet vi, Tokajerkeller i Östberlin.
I Sans Souci mötte Folke en beundrare i den 14-årige Axel Richter. Vi ser för oss än i dag Folke i sin lodenrock rökande en pipa en råkall oktoberdag med den skolkande Axel rökande cigarett klädd i en urvuxen kostym. En brådmogen yngling, men vid soljankan, som vi bjöd på, kom barnasinnet fram, när han visade sina "filmstjärnor". Mötet med människor är även det en viktig ingrediens i konstresorna och här visade Folke sin förmåga att se människan bakom fasaden.
Konstresorna krävde bekväma skor, ty att vandra i Europas städer inte bara dagtid, utan även långt in på natten var både intressant, givande, uppiggande och tröttande. Den polska arkitekturen i dis och dimma gav ett särskilt skimmer över Poznan. Karlsbron i gasljusets sken samt vandringen bland de prasslande höstlöven och att dricka Pinot Noir på en sliten sylta blev en del av vårt Prag.
När ett 20-tal personer skulle välja meny i Rom kunde vi enligt Folke utesluta duvor: "De sitter i bur på herrtoaletten."
I Chartes var Folke obekymrad om väder och vind, medan vi frös ända in i märgen denna kalla februaridag. Han stod där som vanligt utanför portarna och demonstrerade figurernas mångfald, lugnt och oberört. Men hans blick sa honom när det var dags för krogens goda värme, mat och dryck.
På vår resa Mälaren runt lärde vi känna den duktige organisatören. Vid våra dagliga lunchinköp kom rekommendationer som "handla i Lillkumla handel på höger sida av vägen mellan Litslena och Övergran".
Genom Folke Lalanders bortgång har en epok tagit slut för oss. Vi saknar honom, men fortsätter att se och uppleva kons-ten i hans anda. Folke utlovade att våra konststudier skulle göra oss till nya människor. Så blev det. Vi är många som efter hans kurser, resor och föreläsningar ser tillvaron med nya ögon. Vi vet att vi gör oss till tolk för många konstvänner, när vi tackar Folke Lalander för allt vad han betytt för oss.
Folke Lalander