Per Jorheden
Per Jorheden dog den 3 oktober. En kamrat och ungdomsvän finns inte längre.
Redan när meddelandet om den tragiska olyckan kom förstod jag hur allvarligt läget var. Trots denna medvetenhet blir dödsbudet, det definitiva, smärtsamt. Något tar slut, man vänder blickarna inåt, det berör en själv på djupet som sorgen alltid gör. Man relaterar alltid döden till sina egna reaktioner och till sig själv.
Första minnet av Per blir så tydligt. Det var våren 1971. Jag försökte övertyga några andra nyanställda semestervikarier på Birgittas sjukhus i Vadstena om att vi borde bilda en FNL-grupp. Det gick lite trögt tills någon sa: Varför kan vi inte hämta Per? Per kom. Han var påläst, han hade kunskaper om Vietnams historia. Grunden för en FNL-grupp i Vadstena var lagd.
Per och jag blev vänner, vi deltog i den nya vänsterrörelsen och träffade också röda veteraner som kämpat i den antinazistiska rörelsen under andra världskriget och människor som suttit i svenska arbetsläger i Storlien.
Vi tog avstånd från den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 och vi var med om att bilda solidaritetsrörelsen med det tjeckiska folket.
I allt detta var Per en demokrat där folkrörelsetanken och organisationerna av aktiva medvetna människor utgjorde grunden för allt handlande.
Per och jag gick vidare men folkrörelsetraditionen hade vi gemensamt. Våra olika vägar efter 1970-talet skilde oss inte utan förenade oss.
I våras avled Pers hustru Sonja och strax därefter dog min far. Våra telefonsamtal under sommaren kom därför mycket att handla om existentiella frågor och om vad som är viktigt för att leva ett gott liv. Vi hade bestämt att träffas för att filosofera vidare så snart Per kom hem från sin resa till Prag, där olyckan skedde. Det var som om ämnet var fastställt och dagordningen skriven: Hur hanterar man tillvaron efter så stora avslut som det innebär när någon nära anhörig dör och frasen om att livet passerar revy blir påtaglig verklighet?
Nu är också Per borta. Tillfället kommer inte att bli av.
Per Jorheden kommer att lämna en stor saknad och ett stort tomrum efter sig.