Melcher Falkenberg
Melcher Falkenberg, kollega och vän, har hastigt lämnat oss i förtid och tomrummet känns oändligt. Förutom nationellt och internationellt hade Melcher ett stort engagemang i Östergötlands diabetesvård. Han var mycket aktiv i utformningen av Vårdprogrammet för diabetes i Östergötland och har sedan starten deltagit i arbetet i Östergötlands Diabetesråd. Melcher fanns alltid punktligt på plats, var mycket engagerad i de aktuella frågorna och såg till att formuleringar och anvisningar blev enkla och strikta. I hans portfölj fanns vid sidan av handlingarna till mötet alltid något projekt, ritning eller debattartikel som presenterades med intensitet och humor. Att stötta medarbetarna i diabetesteamet låg honom varmt om hjärtat. Omhändertagande av fotproblem vid diabetes var ett av Melchers profilområden. Melcher initierade utbildning av undersköterskor vid vårdcentraler till fotvårdare och han gladde sig mycket åt forskningsresultat som visade att denna satsning på ökat antal fotvårdare började bära frukt. Melchers engagemang och entusiasm har stimulerat oss alla och kommer att leva kvar.
Erik Pettersson
Rektor Erik Pettersson har som tidigare nämnts avlidit. Under senare delen av sitt verksamma liv hade han förmånen att få starta ett nytt rektorsområde i Ekholmen och leda detta under de första ganska omtumlande åren.
Erik var en tämligen annorlunda rektor. Det var en tid då inte Linköpings rektorer använde en stor del av arbetet till matematiskt kineseri för att få en omöjlig budget att bära sig - det fanns både skolstyrelse och länsskolnämnd till sådant - utan kunde ägna sig åt annat, till exempel leda och uppmuntra den pedagogiska utvecklingen och hålla elevvården på en hög nivå.
Erik förstod att omge sig med förträffliga medarbetare, allt från lärarkår till administration. I den rad av starka och utåtriktade, oftast manliga rektorer som befolkade kommunens grundskolor kring 1980 framstod Erik med sin diskreta och tillbakadragna framtoning närmast som ett unikum.
Med sitt blida leende, den milda humoristiska glimten bakom glasögonen och den varma dalsländska dialekten vann han allas hjärtan. Erik hade framför allt en mycket hög moral, var genomhederlig och hade en okuvlig tro på det goda hos människan. Jag tror ingen som arbetat tillsammans med Erik har ett enda ont ord att säga om honom. Hans arbetssätt som chef var att förtröstansfullt släppa fram andras spännande idéer och aldrig stå hindrande i vägen för det han trodde på. Så blev också Ekholmens rektorsområde en skola med högt i tak och präglad av stark pedagogisk diskussion och utveckling.
Erik Pettersson var en av de finaste människor jag mött och framstår med sin genompositiva livsstil som en av de stora rektorspersonligheterna i Linköpings kommun.
Frid över Eriks minne.
Roine "Molle" Mohlin
Molle finns inte ibland oss längre. Tomheten och saknaden river som taggtråd i våra hjärtan. Vi har mist en glad och älskad vän. Molle hade alltid något roligt och glatt att säga till alla han mötte. Hans stora passion i livet var hans bil. Han kunde sticka iväg när som helst för att vara borta flera veckor utan planering.
Molle hade vänner i hela Sverige. Han åkte ofta till Anette i Höganäs. Hon var som en dotter för honom. När Anettes far, Molles bästa vän, avled för mycket länge sedan blev Molle som en far för henne.
För ett halvår sedan fick Molle en stroke, hans syn blev så nedsatt att han inte kunde köra sin älskade bil mer. Han hade ändå kvar sin glädje och charm. Efter ännu en stroke vaknade han inte mer. Anette vakade vid hans sida dygnet om. Molle somnade in lugnt och stilla.
Vi vill med dessa rader ära vår kära vän Molle.
Kristina Alsén
I den spirande vårens tid nådde oss budet att Kristina Alsén fått sluta sitt liv. Kristina som varit vår vän och granne i mer än femtio år. Så tomt det blir i Risberga! Vi möttes, pratade en stund. Vi delgav varandra våra tankar, våra glädjeämnen, men också våra bekymmer. Ibland var det fest, men oftast upplevde vi en högtidsstund mitt i vardagen. Vi kunde samtala om allt, för Kristina visste och kunde mer än de flesta. Det var alltid något man lärde sig av Kristina. En av döttrarna sa som elvaåring: "När jag inte kan, så frågar jag mamma." Så var det, man kunde fråga om vad som helst.
Kristina var pigg, glad, kunskapshungrig och utåtriktad. Hon deltog bland annat aktivt i Fivelstads kyrkliga syförening. Hon var föreningens ordförande åren 1976--89. Kyrkans arbete och de kristna värderingarna låg henne varmt om hjärtat. Vi känner tacksamhet för att vi fick vara hennes vänner. Vi deltar i den sorg vi vet att hennes kära känner.