Sara i Gröndalen har lämnat oss. En länk till gamla tider är bruten. Hon fick ett långt liv. Till sommaren skulle hon ha fyllt 88 år. I henne hade vi en rik skatt av erfarenheter och kunskap om gångna tider som bara ett långt och innehållsrikt liv kan ge.
Sara fattas oss i bygden oerhört mycket, som Astrid Lindgren skulle ha uttryckt det. Sara var en omtänksam och generös människa, med ett rörligt intellekt och ända in i det sista var hon nyfiken på vad nästa dag skulle erbjuda. Hon kämpade i många år mot sin svåra sjukdom och flera gånger på senare tid trodde vi att slutet var nära. Men Saras livsglädje och entusiasm gjorde att hon kunde komma tillbaka till livet igen efter många kritiska sjukdomstillfällen. Hon älskade livet så mycket att hon inte ville ge upp inför sin sjukdom.
Varje människas liv rymmer mycket av motgångar och svårigheter, så även Saras. Men sällan hörde man henne klaga, hon kunde konsten att se till det positiva i stället för till alla problemen. Hon hade också ett genuint människointresse och följde även de yngre generationerna med stort intresse där det fanns plats för alla traktens invånare. Aldrig kände vi att hon var negativt nyfiken och letade efter fel, däremot kände vi att hon var positivt nyfiken och ville oss alla det allra bästa. Hon glömde inte någon av oss, och kom någon ny till vår trakt så ville hon genast att också denne togs upp i vår vänkrets. Hur är det möjligt att en människa kan leva sitt liv så väl som Sara gjorde? Förmodligen är en förklaring Saras äkta och enkla gudstro som hon bar med sig på hela sin jordiska vandring.
Det känns nästan ofattbart att Sara inte längre finns kvar i sitt kära Gröndalen. Vi saknar henne uppriktigt och känner samtidigt stor tacksamhet för att vi fick ha Sara som granne och vän i så många år.
Sara Pettersson