Nils Bergström
Min företrädare i kyrkoherdeämbetet i Vimmerby pastorat, prosten Nils Bergström, har slutat sin jordiska vandring. Jag har alltid sett det som en stor tillgång att Nils efter sin pensionering stannade kvar i Vimmerby. Nils och Gunnel deltog i församlingslivet på olika sätt och var alltid till stor glädje och ett gott stöd. Nils och jag kände stor samhörighet inte bara genom ämbetet och som goda vänner utan också i det praktiska kyrkliga livet. Båda kände vi en stor glädje och styrka i att vara folkvalda kyrkoherdar, varav jag blev den siste.
Våra vägar strålade samman första gången i Vimmerby kyrka annandag jul 1983. Kyrkoherdetjänsten var utlyst till ansökan och Carin och jag var i Vimmerby för att informera oss om församlingen och kyrkolivet. Vi blev inbjudna till kyrkkaffe i Näs prästgård och visades runt i den vackra prästgården, kyrkan och församlingshemmet.
När jag 1984 tillträdde kyrkoherdetjänsten i Vimmerby fanns här en genuin, god kyrklighet. Nils lämnade efter sig ett mycket välskött pastorat.
Nu har Nils Bergström fullgjort sin herdegärning. Även som emeritus fick han som präst vara så många till trygghet, glädje och välsignelse. Han gjorde en stor insats på stifts-, pastorats- och församlingsplanet, inte minst genom sin dokumentation inom olika områden.
Nils är borta. Det känns tomt. Carin och jag är emellertid tacksamma för den goda vänskap som alltid rått mellan våra familjer. Vi har ständigt mötts i olika hem i församlingen och det har alltid känts lika inspirerande när vi fått vara tillsammans. Tankarna går i dag till Gunnel och familjen. Vi känner med dem i sorgen och saknaden.
Jag är stolt över att ha fått efterträda Nils Bergström i ett av stiftets främsta pastorat. Jag tackar för hans generositet, trofasthet och vänskap genom åren.
Mats Lindstrand
En ovanligt positiv människa har gått ur tiden. Mats Lindstrand hade vad man på idrottsspråk kallar fighteranda. I varje av livets skiftande situationer såg han möjligheten där andra såg svårigheten. Många minns Mats Lindstrand som den framgångsrike byggmästaren, den store vårdaren av Bålnäs säteri i Malexander och den envise företagaren som aldrig gav upp ambitionen att driva sina föresatser till seger.
För mig var han idrottsmannen som mindes sitt liv som en ständig promenad längs en gyllene väg, kantad av utstakade idrottsliga triumfer. Mats Lindstrands färgade beskrivning av hur han på fotbollsplanen utkämpade dueller med "Bian" Rosengren, historisk guldmedaljör i och lagkapten för det segrande fotbollslaget i olympiska spelen 1948, har för alltid etsat sig fast i mitt minne. På badmintonplanen var han en taktisk gigant som hatade att förlora men som, de få gånger detta ändå inträffade, räckte motståndaren sin hand med en från hjärtat hämtad gratulation.
"Att komma tillbaka" var Mats Lindstrands devis för hela livsvandringen, den som nu ändats. Den sista matchen, den mot den svåra sjukdomen, förlorade han tyvärr, men alla ska veta att den pågick i flera år och var mycket jämn in i det sista. Ingenstans finns den människa som alltid segrar, men den som kämpar väl, som kryddar tillvaron med humorns underbara gåva och som är redo att räcka handen till den övermäktige motståndaren är en källa till vederkvickelse för dem som har förmånen att ingå i vänkretsen.