Rickard Hammarström
Våra vägar möttes i kyrkan där Rickard var kyrkvärd. Förutom lantbruket var Rickards och Marias stora intresse församlingsverksamhet. Under en senare period arbetade vi tillsammans i kyrkan och då även som kyrkvärdar. Rickard tillhörde den generation som såg kyrkvärdstjänsten som ett hedersuppdrag. Kyrkvärdsämbetet är den äldsta kristna församlingens lekmannafunktion.
Rickard följde med i utvecklingen inom kyrkan och var även öppen för det nya. Förutom de olika styrelserna var Rickard med i studiegrupper och den lekmannaledda gruppen Gudstjänstens förnyelse. Rickard var inte de stora ordens man, men tog alltid ansvar, och var en trygghet och ett stöd. När vi frågade Rickard om han ville medverka i olika sammanhang, svarade han ofta: Jag ska försöka. Den trygghet, vishet och kraft som Rickard ägde hade han i sin fasta tro på Jesus Kristus.
Rickard ägde en aldrig sviktande lojalitet mot den kyrka han tjänade. Samtidigt kunde han säga ifrån när så behövdes, och tala om vad han inte tyckte om. Rickard ägnade sig aldrig åt oväsentligheter och sådant som var nedbrytande för Guds församling och medmänniskor. Maria och Rickard visade också stor gästfrihet genom alla bjudningar till deras kära Hamerum. Även när svårigheter mötte hade Rickard en tro att allt skulle ordna sig till det bästa. Man kan säga om Rickard som det står i en känd påskpsalm, att han formade sina händer till tjänst och bön. Om några dagar kommer klockorna i Sunds kyrka att ringa till tack och vila över en trogen tjänare. Alla fina minnen av glädje, ljus och välsignelse lever vidare
Chetrine Svensk- Franzén
Min vän Chetrine har gått bort och nu när våren började nalkas så var det med stort vemod jag nåddes av budet att Chetrine lämnat oss.
Den första tanken som dök upp var att det här kan inte vara sant!
Det här är verkligen ofattbart och en totalt omtumlande upplevelse. Livet känns plötsligt så orättvist.
Chetrine lämnar ett stort tomrum efter sig.
Inte kunde jag eller någon annan i Chetrines närhet ana en sån här plötslig bortgång och hon fick sluta sina dagar alldeles för tidigt - och mitt i livet. Dessutom hade hon valt en ny yrkeskarriär - studerat till lärare - och fått en ny lärartjänst på Gotland.
Jag hade förmånen att vara hennes vän i många år och i dag är vi många vänner som sörjer Chetrine under lång tid framöver.
Chetrine var alltid en solstråle. Jag saknar Chetrines omtänksamhet. Hon var alltid pigg på det mesta: fikastunder, möten, semesterresor inom Sverige, till Gotland, och utomlands och våra roliga fester. Hon fanns alltid till hands för att småprata en stund.
Chetrine var alltid närvarande. Även om det ibland gick lång tid utan att vi hördes av, så fanns hon alltid där. Hon var alltid en rejäl och hjälpsam kamrat vi alla hade. Det känns sorgligt att jag inte hann träffa Chetrine innan hon gick ifrån oss.
Jag känner stor tacksamhet för alla år jag känt Chetrine. Vi har haft många, trevliga och ibland djupa samtal om livet, och Chetrine var en god kamrat för mig. Hon gav mig kraft och energi, som jag alltid ska bära med mig.
Chetrine var som en blomma, livfull och glad och som en frisk fläkt många gånger. Hon var dessutom en sammanhållande länk mellan många av sina vänner. Hon bjöd på sig själv och lätta de upp stämningen. Hon älskade verkligen livet.
Chetrine var en färgstark person och idéspruta som lockade fram många skratt och roliga stunder.
Chetrine ska alltid finnas i våra minnen, så saknaden kommer nu att bli mycket stor.
Mina tankar går i dag och under lång tid framöver till Chetrines nära och kära, till hennes man Owe, barnen Charlotte och Olivia samt övrig familj och syskon med familjer. Jag önskar dem all kraft de kan få för att bearbeta den stora sorgen och saknaden efter sin kära Chetrine.
Varje kväll tänder jag nu ett ljus för min vän. Men Chetrine är inte borta - hon kommer alltid att finnas med i våra tankar. Vi binder nu en krans av minnen och den kommer aldrig att vissna.
Elisabeth Zorbas
Min vän Elisabeth Zorbas är borta. Inte helt oväntat, hon kämpade så ihärdigt mot sin svåra sjukdom, hoppet fanns att vinna över den.
Vi träffades första gången hos en gemensam vän, och så har gemenskapen fortsatt. Vi har pratat och skrattat, delat glädje och bekymmer.
I arbete, eller vad hon företog sig, fanns alltid ett varmt och ömsint hjärta med.
Jag känner tacksamhet över Elisabeths vänskap och tänker med varmt deltagande på hennes make och barnen, och önskar att de får kraft i sitt sorgearbete.