Kerstin Rylander
I denna ljuva sommartid, naturen är så vacker, solen skiner och fåglarna kvittrar, man känner en stor glädje att få finnas till. Men glädjen förbyts plötsligt i sorg, budet kommer att Kerstin, min allra bästa vän som jag tyckte så mycket om, har fått somna in. Det var inte oväntat, men ändå så smärtsamt.
Varför just Kerstin? Alldeles för tidigt fick hon lämna sina nära och kära. Vi har känt varand-ra hela livet, varit de bästa vänner, inte haft några hemligheter för varann, delat glädje och sorg.
På sin väg genom livet har hon fått känna på att det inte alltid varit så lätt utan mötts av svårigheter, men för det har hon aldrig glömt andra. Hon har ställt upp helhjärtat för mig när jag haft det jobbigt, vilket jag aldrig glömmer. Det har jag talat om för henne många gånger. Kerstin var en snäll, god och ödmjuk medmänniska. När vi träffades hade vi alltid så roligt, hon hade humor, glimten i ögat och det var inte långt till skratt.
Hon flyttade tillbaka hit till Linköping, det blir två år nu i augusti, efter att ha bott i Vimmerby i många år. Vi hade planerat att göra så mycket roligt tillsammans, men det blev inte så. Det är drygt ett år sedan hennes mamma gick bort. Strax efteråt drabbades hon själv av en allvarlig sjukdom som tog hennes liv.
Jag har haft förmånen att få växa upp på landet. Kerstin däremot bodde i stan. Mina föräld-rar drev lantbruk, gården hette Runefall. Som barn var Kerstin ofta hos oss på somrarna, det var höjdpunkter när hon kom. Jag och mina syskon har många fina minnen från den tiden. Hon var alltid så glad, hon älskade alla djuren, de var hennes vänner. Hon kunde vistas i ladugården i timmar. Hon satt hos kalvarna i deras bås och kramade dem och de fick slicka henne i ansiktet. Hon var med när korna mjölkades, en ko fick smeknamnet Tjolanta av henne, men så var inte hennes riktiga namn.
Saknaden efter Kerstin är så stor så det finns inte ord för den. Jag och mina syskon kommer alltid att minnas Kerstin med glädje för den människa hon var. Må hennes ljusa minne bli en stråle klar i mörka dagar.
Våra tankar går i dessa dagar till Kerstins barn och barnbarn, som mist en älskad mor, mormor och farmor.
Inga-Lisa Löfquist
Vi i lokalavdelningen av Kvinnor för mission har förlorat vår kära ordförande och vän. Vi sörjer Inga-Lisa uppriktigt och djupt. Som ordförande har hon haft det övergripande ansvaret och organisationen i sin hand.
Inga-Lisa var uppmuntrande, hjärtlig och positiv mot alla i föreningen.
Hon gav så mycket av sig själv i vår samvaro, genom sin rika erfarenhet och sin kunskap.
Det var en glädje när vi i styrelsen möttes i Inga-Lisas och Ingemars gästfria hem. Vi minns den goda andan i hemmet.
Det okonventionella samrådet i styrelsen resulterade alltid i en plan framåt. Inga-Lisa hade en ovanlig förmåga att få fram goda talare till våra möten. Om någon uteblev, tog hon själv hand om saken på ett utomordentligt sätt.
Inga-Lisas stöd i sin gode make har inte undgått oss.