Angela Sjölander- Hovorka
Angela Sjölander-Hovorka, Norrköping, född i Wien 22 februari 1944, avled den 30 januari 2003. Angela, eller Angelika som de flesta av oss kanske kände henne som, var under en lång tid verksam vid Linköpings universitet, först som doktorand vid tema Kommunikation, sedan som universitetslektor i konstvetenskap och visuell kommunikation och så småningom också som lärare vid programmet för Kultur, samhälle, medie-gestaltning vid Campus Norrköping. Däremellan hann hon också med att arbeta som lärare i Söderköping - det är svårt att tänka sig att det är många ämneslärare i svenska som i likhet med Angelika lärt sig svenska först i vuxen ålder! Dessutom tillbringade hon långa perioder med forskning och undervisning i sin födelsestad, Wien.
Angelika tillhörde den verkliga pionjärgenerationen inom den tvärvetenskapliga forskningen vid Tema och antogs som forskarstuderande vid tema Kommunikation vid dess start 1981. Tema K bestod under uppbyggnadsskedet av en liten grupp forskare och doktorander, de flesta unga, med olika intresseområden och från olika delar av landet. Perioden präg-lades av öppenhet och entusiasm och Angelika levde lätt upp till de krav på samtidig öppenhet gentemot andras kunskapsområden och egen integritet, som måste ställas i en tvärvetenskaplig forskningsmiljö.
1991 lade Angelika Sjölander-Hovorka fram sin doktorsavhandling "Schnittstelle Vernissage. Die Besucher als Wegbereiter und Multiplikatoren zeitgenössischer Kunst" och blev därmed den första doktorand som professor Lena Johannesson ledde fram till disputation vid tema Kommunikation. I sin på intervjuer och deltagar-observation grundade undersökning diskuterade hon med utgångspunkt i konstvernissager och dessas besökare, hur det som ställs ut legitimeras som konst genom den så kallade konstvärldens diskurs. Såväl den teoretiska ansatsen som inriktningen mot det samtida konstlivet visade på de huvudsakliga intresseområden som hon kom att odla i sin fortsatta yrkesverksamhet.
1992 tillträdde Angelika Sjölander-Hovorka ett universitetslektorat i konst- och bildvetenskap (som ämnesbeteckningen då löd) vid den samhällsvetenskapliga institutionen vid Linköpings universitet. När denna upplöstes 1995 kom ämnesavdelningen att inlemmas i temainstitutionen och från årsskiftet 1999/2000 knöts den till tema Kommunikation. Därmed återkom Angelika till den forskningsmiljö där hon lagt grunden till sin akademiska karriär. Även om hennes vetenskapliga skolning inte skett inom det traditionella konstvetenskapsämnet, kom hon att bli en av studenterna mycket omtyckt och bland ämneskollegor runt om i landet respekterad lärare i konstvetenskap. Ett av flera skäl till denna hennes framgång var säkert det brinnande intresse som hon personligen hyste för konst, formgivning och allt som hade med den visuella kulturen att göra. Som forskare intresserade hon sig bland annat för arbetarkultur och arbetarrörelse i Österrike under mellankrigstiden och den judiska visuella kulturen under tidigt 1900-tal, men hon kunde lika gärna fundera i vidare banor över europeisk konst från medeltid till nutid.
Angelika var en estet och hon älskade sitt ämne, men hennes kulturella intressen och kunskaper sträckte sig över vida fält. Hon gick lika gärna på jazzklubb och SON-konsert som på konstutställningar och vernissager. Musik, filosofi, litteratur och inte minst film hörde till det som hon gärna talade om och anknöt till både i privatsamtal och i sin lärargärning. Genom sin alltför tidiga bortgång hann hon tyvärr aldrig fullfölja det arbete som hon initierat kring ett nytt kursprogram på den visuella kulturens område och hennes forskning kring den österrikiske arkitekten och formgivaren Josef Frank kom aldrig att föras till sitt slut. Angelikas engagemang för konsten märktes även utanför den egna institutionens väggar. Hon var ledamot av universitetets campusråd, som tar ställning till f rågor som rör universitetsmiljöns estetiska utformning, och i samhället utanför var hon bland annat verksam inom Östgöta konstförening. Hon framträdde också som uppskattad föreläsare i många olika sammanhang.
Liksom många av hennes gamla doktorandkollegor från Tema kom Angelika att engagera sig i utvecklingen av Campus Norrköping inom Linköpings universitet, och hon valde valde småningom att förlägga hälften av sin lektorstjänstgöring till Norrköping. Här var det programmet för Kultur, samhälle, mediegestaltning som väckte hennes intresse och engagemang. Hennes specialkompetens inom konstvetenskap och studiet av visuell kultur, hennes intresse för filmanalys och inte minst hennes breda kulturvetenskapliga bildning - allt bidrog på ett betydelsefullt sätt till utvecklingen av detta tvärvetenskapligt upplagda program, där hon undervisade studenter på alla nivåer. Hon noterade den gamla rivaliteten mellan de båda östgötastäderna med sitt typiska roade överseende, såg inga problem med att dela sitt arbete mellan dem och tog livlig del av det lokala kulturlivet i båda städerna. Angelika kom också slutligen, efter att länge ha bott ganska lantligt i Askeby utanför Linköping, att åter bosätta sig i centrala Norrköping, den svenska stad som stod hennes hjärta närmast.
I seminarierum och runt kaffebord på flera håll inom universitetet blir tystnaden efter Angelika påtaglig. Som person var Angelika i många avseenden befriande osvensk. Hon var ald-rig rädd för att synas och höras. Hennes apparition var mycket personlig och stilfull och hon kunde föra en diskussion för blotta nöjet att debattera. I ett samtal med henne kunde man alltid räkna med någon dräpande replik eller kvick formulering. Rättfram och osentimental och med fin känsla för ironi genomskådade hon tillvarons mer eller mindre krokiga turer - universitetsvärldens interna maktspel och karriäromsorger lika väl som vårdapparaten och sin egen sjukdom. Som lärare ställde hon höga krav på saklighet och tankemässig skärpa, men under den i studenternas ögon ibland lite strama ytan fanns en mycket älskvärd, charmerande och humoristisk person med genuint intresse för och omtänksamhet om andra. För oss som haft förmånen och glädjen att arbeta sida vid sida med Angelika - som forskarstuderande och som lärarkollegor - framstod det alltid så tydligt att hon var en person som verkligen trivdes med det hon gjorde, och hon hade gåvan att få andra att både trivas och känna sig bekväma i hennes sällskap. Angelika Sjölander-Hovorka framstod för många av oss som befann sig i hennes närhet, som en nästan arketypisk centraleuropeisk intellektuell och som en förvaltare av en tradition som går tillbaka till det förra sekelskiftets blomstrande kulturella och intellektuella liv i Wien.