Gösta Franzén
Professor Gösta Franzén, en av Sveriges främsta ortnamnsforskare, har avlidit. Under sin långa levnad -- han uppnådde en ålder av 96 år -- utförde han en forskargärning som imponerar genom såväl omfång som kvalitet. Han var född i Drothems socken, och hemlandskapet Östergötland satte i mycket sin prägel på hans forskarbana. År 1937 disputerade han i Uppsala på avhandlingen "Vikbolandets by- och gårdnamn" och erhöll därefter docentur. Från 1944 verkade han som professor i nordiska språk och nordisk litteratur vid University of Chicago. Återkommen till Sverige efter pensioneringen 1974 tog han itu med arbetet på "Ortnamnen i Östergötlands län", en delserie inom det stora nationalverket "Sveriges ortnamn". I inte mindre än sex volymer inom denna serie behandlade han ortnamn i häradena Björkekind, Hammarkind, Lösing, Memming, Skärkind och Östkind.
Gösta Franzén var elev till Jöran Sahlgren, en banbrytare och vägvisare inom sitt forskningsområde, vars skola kännetecknades av kritisk saklighet och stort intresse även för den icke-språkliga sidan av namnforskningen, bland annat under uppteckningar i fältet och terrängstudier. Denna riktning fick i Franzén en av sina främsta företrädare. Hans produktion svarar i hög grad mot kravet på samstämmighet mellan ord och sak. Franzéns sex volymer i "Ortnamnen i Östergötlands län" präglas av hans skicklighet som forskare, hans djupa förtrogenhet med hemlandskapets namnskick och hans avundsvärda framställningskonst, kultiverad, ledig och lugnt saklig.
Studiet av östgötska namn utgör en mycket omfattande och viktig del av Gösta Franzéns vetenskapliga verk. Tre större arbeten som berör andra områden och ger hans författarskap en högst imponerande geografisk spännvidd, från Estland till Island och Västindien, är "Runö ortnamn" (1959), "Laxdælabygdens ortnamn" (1964) och "Svenskstad i Västindien -- Gustavia på Saint Barthélemy i språk- och kulturhistorisk belysning" (1974). I den delvis väglösa Laxdælabygden på västra Island besökte Franzén nästan alla gårdar under förarbetet till sin 1964 publicerade monografi: "det ingick i färdsättet att dagligen (med jeep) överkorsa vattendragen vid de gamla hästvaden".
Hans hustru Karin var bördig från samma socken som Gösta och hade liksom han gjort ortnamnsuppteckningar i hemlandskapet. Genom sin kunnighet var hon ett gott stöd för sin make under bland annat excerpering av arkivmaterial för utgivningen av "Ortnamnen i Östergötlands län". Detta väl samspelta äkta par spred trevnad omkring sig då de uppträdde i forskarlokalerna.
Under vardagsarbetet fäste man sig vid Gösta Franzéns här redan omtalade lugna saklighet och hans stora skicklighet som namntolkare. I hans personlighet förenades viljestyrka med gemytlighet och sinne för humor. Det är med stor saknad men också med stor tacksamhet vi nu ser tillbaka på hans gärning i namnforskningens tjänst.