När jag bodde i Linköpingsstadsdelen Skäggetorp för ett antal år sedan såg jag ofta vid busshållplatsen två prydligt kostymklädda unga män. Emellanåt byttes de mot andra, klädda på samma vis.
De var vänliga, ofta pratsamma killar som var ute på ett långvarigt uppdrag. För att få reda på hur deras mission egentligen går till ringde jag mormonmissionärerna i Skäggetorp. Vi stämde träff i deras kyrka, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som hela namnet lyder.
Där väntade -- i kostym och slips, förstås -- Richard Anderson, 20 år och från Washington, och Andrew Creer, 19 år och från Utah. Båda bar namnskyltar: Äldste Anderson och Äldste Creer. På min kommentar att de inte såg så "äldste" ut, svarade de att Äldste är en titel för den som missionerar. Andrew har varit i Sverige i sju månader och Richard i ett drygt år.
-- Man gör sammanlagt två år i ett land, säger Richard. Då räknar man även in en nio veckor lång intensivkurs i det aktuella språket som ges vid ett ut bildningscentrum för missionärer.
Man väljer inte land själv utan anmäler bara intresse för att missionera överhuvud taget.
-- Varannan månad förflyttas man dessutom inom det land man verkar i, säger Andrew.
Det förklarar varför jag ständigt såg nya ansikten där ute i Skäggetorp. De unga människor som åker ut får själva bekosta sin vistelse och måste arbeta ihop ungefär 10 000 dollar. Flera får också ekonomisk hjälp av familjen eller församlingen.
Många av dem är inte färdigutbildade: de unga männen är mellan 19 och 26 år när de påbörjar sin mission, kvinnor är 21 och uppåt, utan begränsning.
Jag har då särskilt ställt frågan om kvinnor får åka ut och jodå, det får de visst, men de är färre, berättar Richard och Andrew.
Båda har gått ut motsvarande svenska gymnasiet och tänker studera vidare när de kommer hem. Andrew vill läsa datavetenskap, Richard tvekar mellan arkitektur och historia, eller så blir det bägge.
Hur ser då de unga missionärernas vardag i Sverige ut?
-- Vanligen går vi upp halv sju, pluggar svenska och äter frukost. Vid tiotiden ger vi oss ut.
Jag som sett framför mig mormoner enbart ringandes på dörrar får revidera bilden.
-- Jodå, vi ringer på dörrar, men vi erbjuder också samhällelig tjänst, som vi kallar det, och hjälper till där det behövs. Nyligen stötte vi på en man som fått punktering och då ryckte vi in. Han blev lite förvånad, men glad sen och bjöd hem oss på mat. Vi hjälper också till med trädgårdsarbete eller annat som behöver utföras i folks hem.
Vilka är det ni jobbar åt på det här viset? undrar jag.
-- Tja, säger Andrew och rycker på axlarna, precis vem som helst. Den som vågar låta oss hjälpa till!
Dörrknackandet är ändå en stor del av missionerandet. På vilket sätt blir de bemötta då?
-- Alla möjliga vis, säger de, några tror först att vi är försäljare. En del bjuder in oss att prata, andra smäller igen dörren.
-- Men det förstår vi, säger Richard, och vi tvingar oss absolut inte på någon.
Många av dem som pratar med grabbarna brukar ställa den vanligaste fråga till mormoner, den om månggifte.
-- Det existerar inte, säger de, man får inte vara medlem i kyrkan om man praktiserar månggifte. De vill förtydliga och säger:
-- Familjen är instiftad av Gud. Äktenskap mellan man och kvinna är en nödvändig del av hans eviga och gudomliga lycksalighetsplan som möjliggör att familjebanden består bortom graven. Heliga förordningar och förbund i heliga tempel gör det möjligt för familjer att vara tillsammans för evigt.
Vi återgår till frågor om det praktiska livet som missionär, matlagning och så. Andrew och Richard lagar en hel del mat hemma i lägenheten i Skäggetorp. De är lite av allätare och saknar inte direkt något hemifrån. Svensk mat är helt okejtycker de, "köttbullar är gott".
Värre än att inte få vissa maträtter är kanske det faktum att man inte får träffa familjen på de två år man är ute. Men varken Andrew eller Richard beklagar sig.
-- På måndagar har vi tid avsatt att skriva brev hem, vanliga eller e-post, säger de. Två gånger per år får de ringa hem: till Mors dag och till jul.
De tycker inte att det är jättesvårt:
-- Nej, tiden går ändå ganska snabbt.
Och i Andrews familj är man van:
-- Mina bröder har varit ute och för tillfället är min syster missionär i Sibirien.
Nu är det dags för klädfrågan. Killarna ler när jag säger att man känner igen dem på långt håll:
-- Ja, ser du så bra kläderna fungerar! Alla vet genast vilka vi är, säger Richard.
Förutom klädseln med de typiska ryggsäckarna finns förstås ytterligare en "mormonsignal" när man kommit på närmre håll: namnskyltarna.
Jag undrar om de alltid är så uppklädda.
-- Nej då, om man ska klippa häckar eller kratta löv tar man givetvis på sig jeans eller nåt annat lämpligt, svarar Richard tålmodigt (man ser att han fått frågan förr!).
Men behöver någon hjälp direkt -- som mannen med punkteringen -- då får de jobba på i de här kläderna! Ibland spelar de innebandy med andra medlemmar i kyrkan och det sker knappast i kostym.
Sport upptog stor del av Richards tid hemma: fotboll, basket, allt möjligt. Här blir det mindre. Andrew har inte varit så mycket för den sortens sport utan säger -- medan han liksom spelar piano med händerna -- att det är datorn som varit hans största intresse.
Har de sett den film om Jesu lidande som medierna bågnat av senaste tiden?
Nej inte ännu, kanske ser de den i framtiden. Andrew har ingen direkt åsikt beträffande den här filmatiseringen, men Richard tror att den kan vara en av allt det "som hjälper oss att förstå och verkligen lära känna Kristus".
Intervjun görs helt på svenska, och det går utmärkt men ibland långsamt givetvis. Språket var en riktig utmaning i början och ingen av killarna hade läst något annat främmande språk tidigare.
-- Det var inte lätt, säger Richard med ett tonfall som antyder underdrift.
-- Och vilka svåra ljud att uttala, säger Andrew.
Ingen hjälp kunde de få de av sina släktingar från Norden som emigrerade till USA -- det var så länge sen att språket nu försvunnit.
Men svenskättlingar är båda, Äldste Anderson -- det hörs på namnet -- och Äldste Creer -- på moderns sida.