Året var 1934 och ovanstående är ett utdrag ur Evert Larssons nedtecknade historia. Han har sedan han blev pensionär skrivit sida upp och sida ner med imponerande minnen från när han var tre och ett halvt år.
Med risk för att inte göra annat än att läsa Everts historia under några dagar vågar vi bara låna med fyra blad.
"Jag såg hur andra var klädda och försökte se likadan ut fastän de som var modernt klädda också tjänade mer än jag gjorde. På hösten tog jag en överrock på avbetalning hos AB Kläder på Nygatan i Linköping. Det ansågs under en vederhäftig människas värdighet att inte äga sina egna kläder och jag hade också detta avbetalningsköp i hemlighet men klarade upp det med hedern i behåll. Rocken kostade 60 kronor och utgjorde två månadslöner."
Evert sitter i sitt hem några dagar före 90-årsdagen, som inträffar i morgon lördag. Snart ska han ha fest, till och med två fester. En redan i dag, fredag, på festvåning och en i morgon hemma "för de som orkar gå i trappor".
Everts historia är en fascinerande berättelse om tiden inte så långt tillbaka när statarsystemet ännu fanns kvar. "Vi var hållna som ohyra," säger Evert och berättar om hur det var skillnad mellan folk och folk och att statarbarnen mest ansågs vara i vägen.
Evert har bott en stor del av sitt barndomsliv i Vårdsbergs socken på olika ställen, familjen flyttade dit där pappan fick jobb på gårdarna,
-- Vi var tolv syskon, berättar Evert, elva nådde vuxen ålder.
Tuberkulosen härjade och flera i Everts familj drabbades. Själv har han dragits med sviterna av sjukdomen långt upp i åren.
-- Men jag har inte haft det glädjefattigt ändå!
Efter de sex folkskoleåren och två år i fortsättningsskola började Evert arbeta.
-- Jag hade läst fram för prästen och dagen efter nattvarden började jag som sommardräng hos en bonde.
"Arma barnstackare", sa hans mamma, "du kan väl inte sela på en häst?"
Evert berättar om många års slit på gårdar runt om i trakten. Det var jobb mellan fem på morgnarna och sju på kvällarna.
-- Tänk när vi bodde i Tinnerö den där vintern det var så förfärligt med snö. Mamma gick upp klockan 3 och kokade kaffe åt karlarna som skulle gå flera kilometer till arbetet. Sedan kom hon efter med frukosten. Det var så mycket snö så man kunde ej söka rätt på grindhålen, man kunde istället ta sig rätt över gärdsgårdarna. Vättern hade aldrig haft så högt vattenstånd som under den sommaren som följde. Det var översvämningar på åkrar och det fanns de som ej skördade ett endaste ax.
Evert har arbetat på många lantgårdar och i skogar och vet hur det är att bo i drängstugor.
-- Man har anpassat sig var man blivit satt.
Han berättar om julen som15-åring. Jularna var de enda högtider som firades, det här var tiden långt innan någon uppfunnit ordet fredagsmys och det blev fest i tevesoffan varje helg.
-- 1929 var första julen borta. Hur fattigt man än hade det brukade man alltid ha en hushållsgris och vi fick lite nytt på matbordet till julen. Den här julaftonen arbetade jag som vanligt på en gård, på kvällen fick vi komma in i stora huset och äta lite lutfisk. Vi fick inget i gåvoväg men dottern i huset fick presenter. Vi gick tillbaka till en rökig drängkammare. För en femtonåring var det rätt dystert.
Lite senare i livet träffade han Helmy. Det betyder pärla på finska och det var precis vad hon visade sig vara.
Hon kom till Sverige för att träffa en dotter som hon skickat över under krigsåren.
-- Då vart vi bekanta, säger Evert. Hon kunde ingen svenska och jag ingen finska. Det gick bra ändå och vi gifte oss.
(Då var jag brudnäbb, teaterviskar Gerd Widén, Everts brorsdotter som sitter med och lyssnar på farbroderns berättelse.)
Evert och Helmy var gifta i 46 år innan Helmy gick bort. Maija-Lisa, dottern i familjen, bor i Oslo men kommer till Linköping när Evert ska ha fest.
Då kommer också en systerdotter från Melbourne i Australien. Dit reste Evert för några år sedan tillsammans med stora-syster Edit.
Numera bor Evert i stan. Förresten, säger han, jag har varit mest stadsbo i mitt liv. 1957 flyttade han och Helmy in till stan och Evert började arbeta som byggjobbare och Helmy på Tempo.
Han bor kvar i sin lägenhet i Berga och klarar sig helst själv.
-- Visst, men du såg att det stod en rullator i trappuppgången?
Den och färdtjänsten underlättar tillvaron. Ibland ger sig Evert iväg till PRO där han för några år sedan började sjunga i kören.
-- Tänk att man upptäckte min sångröst när jag var 85!
Mer från Evert:
"Jag bodde på Lyckan i Vårdsberg 1918--1921. Där upplevde jag de första bilarna när jag var fyra år. Och i Corren läste jag om Getåolyckan. Vi hade tidningen i alla tider hur fattigt det än var."
"Beredskapsåren gjorde jag i Norrland. 1941 var jag rapportkarl. Jag anmälde mig att frivilligt åka till Finland. Då fick man tio dagars permission, det var väl för att säga adjö till sina närmaste. När de tio dagarna var slut åkte jag tillbaka till Norrland. Men då blev det fred! I glädjen tog vi en droska och åkte till Luleå och festade om ordentligt!"
Bild: JEPPE GUSTAFSSON