Birgitta Andersson har ett eget musikhus hemma på gården Degeryd, utanför Linköping.
Huset är gammalt och ligger i vinkel med bostadshuset. Musiken är hennes yrke och hon delar med sig av den till äldre i hela Sverige. På hennes visitkort står titeln Musik- och uttryckande konstterapeut. En tredjedel av sin tid tar hon emot sina patienter här i musikhuset, resten arbetar hon för företaget Svensk Äldreomsorg AB.
Vad gör då en terapeut med en så lång titel? Jo, hon använder musik och konst för att främst få dementa personer att öppna sig mot omvärlden. Sjuka som ofta tycks ha lämnat närvaron för gott.
Upplevelser tack!
Vi träffas inför Birgittas 60-årsdag. Hon fyller i dag, den 19 januari och hon firar med öppet hus i baptistkapellet, alldeles vid Vårdsbergs kors. Från klockan två på eftermiddagen hoppas Birgitta få besök av massor av vänner. Önskelista? Tja, inga prylar, men gärna en eller annan upplevelse.
När jag ser förvånad ut berättar hon om det fantastiska jubelåret hon fick när hon fyllde femtio. Vännerna slog sig samman och gav henne en upplevelsedag varje månad.
-- Jag väntar mig inget lika storslaget, men varje upplevelse är värd mer än alla prylar, säger hon.
Vilket år!
Då, för tio år sedan, fick hon en almanacka där varje månads utvalda dag var noga noterad. Dagarna rymde allt möjligt, från kräftfiske, jakt på egen julhare (!) och annat som Birgitta inte hade upplevt tidigare.
Numera arbetar hon mest varje dag, de flesta dagar på andra orter än hemma. Därför har hon också hopp om att någon bakar bullar eller gör något annat åt henne, sådant som hon numera inte hinner med själv.
Hon berättar målande om sitt arbete, ett jobb som känns gott att få göra, säger hon. Hon reser runt i hela Sverige och peppar personal som arbetar inom äld-reomsorgen. Hon lär dem att utnyttja musiken som en väg in genom demensdimmor och andra slutenheter.
Musiken är frisk
-- Musiken i människan kan inte få demens. Genom det kan man hitta det friska som finns kvar någonstans i hjärnan.
Hon berättar om makan som efter flera år plötsligt kunde möta sin dementa make i en dans. Orden hade han inte, men dansa kunde han när musik som han kände igen spelades.
När Birgitta reser runt till olika enheter i landet har hon alltid med sig ett instrument som hon lämnar efter sig. I knalliga färger färgas de bygelgitarrer som ska bli personalens stöd i framtida sånger.
Gitarren visar sig vara ett lättspelat instrument där en bygel fälls fram och tillbaka istället för ovana fingrar som inte kan greppa strängars ackord.
Glädje och hjälp
Birgitta använder sig också av måleri för att få sovande hjärnor att vakna till liv. Med en pensel kan många personer visa sina känslor, betydligt bättre än med ord.
-- Tanken är att personalen ska ha lite glädje och nytta av min verksamhet i sitt fortsatta jobb.
-- Om till exempel en åldrande Kalle eller Lisa inte vill gå från ett rum och in i nästa, så kanske de gör det mer än gärna till trallarna "Vi gå över daggstänkta berg". Det är absolut värt ett försök.
Hon betonar vikten av att gamla får lyssna till den sång och musik de själva har minnen av.
-- Jag har varit i boenden där yngre personal till och med spelat hårdrock i radion. Inte konstigt om de gamla blir oroliga, eller hur? Tänk på vad du själv vill höra en gång i framtiden!
Ingen onödig oro
Hon nämner också vikten av att de gamla inte utsätts för intryck som bara skapar oro. Ett exempel är den stora terroristdagen den 11 september.
-- Då hittade jag chockade gamla framför teveapparaterna. Många av dem hade upplevt både ett och två världskrig. Nu trodde de att det tredje utspelade sig.
I smått och i stort
Personalen förklarade för Birgitta att "de gamla måste ju också få veta vad som händer i världen".
Åsikter som inte stämmer till fullo, säger Birgitta.
-- Om en gammal människa inte ens vet om det är dag eller natt, eller inte kan skilja på vardagens turer, hur ska hon då kunna uppfatta en sådan tevesändning utan att bli annat än enbart skrämd.
Hon är en entusiasmerande människa, dagens 60-åring. Pratar med hela kroppen och skrattar mycket och gärna. Hon plockar mellan olika instrument och visar alla de spännande olikheter hon samlat i livet.
Glädjestund
-- Du kan tro att det är en stor stund när en människa som inte givit ett begripligt ord ifrån sig, efter flera år plötsligt slår en riktig takt med till exempel en tamburin.
Och mitt i all musik är Birgitta också bondhustru hemma på gården. Men, säger hon, maken har aldrig begärt att hon ska stanna hemma.
-- Han visste vem jag var redan från början, om jag valt ett annat liv hade jag inte varit den människa jag är.