76-årige Evert Sjöberg har barnasinnet kvar. Söndagsskolan har alltid varit en av favoritplatserna för den självlärde läraren och försynte förkunnaren.
-- Jag längtade dit under uppväxtåren i gränslandet mellan Hällestad och Tjällmo, säger han.
Det var på söndagarna som Evert fick komma ut i världen, om än bara till granngården några hundra meter från torpet där man bodde. Familjen bestod av nio personer, som hade ett sovrum och fyra sängar att dela på.
-- Visst var det trångt men inte otrivsamt. Det fanns ingen plats för osämja och avundsjuka.
Jorden brukades och boskapen sköttes för att tillgodose de egna behoven. På torpet fanns kor, hästar, får, grisar, höns och katter.
-- Vissa år slaktades två grisar och saltades ner. Men det var mest kring jul som vi åt kött.
Maten utgjordes huvudsakligen av potatis som pappa odlade och bröd som mamma bakade. Evert såg särskilt fram mot helgerna. Då serverades både Guds ord och vetebröd.
Den vetgirige pojken, nummer fem i syskonskaran, sög ivrigt i sig av godbitarna. Sedan den tiden är han ungefär lika attraherad av bibeltexter som av bullplåtar.
-- Jag bakar både till hemmet och kyrkan. Ibland har jag beställning på ett hundratal bullar och kakor. Det är bara roligt.
Evert är tillfreds med tillvaron. Med musiken gläder han många lyssnare, öppnar sinnen på sina medmänniskor och sig själv. Han spelar mandolin i en grupp från kyrkan, som bara under hösten gjort ett 40-tal framträdanden på servicehus och sjukhem, det blir närmare hundra under året.
-- Jag känner mig aldrig ensam, säger Evert, har alltid mandolinen och en sångbok till hands.
Och därtill Gud och fru Maj-Britt som han träffade genom kyrkan. Hans första hustru Gunnel, sjuksköterska på kirurgen, gick bort i en blodsjukdom 1985, bara 51 år gammal.
-- Hon var aktiv in i det sista men visste genom sin erfarenhet att dagarna var räknade. Gunnel förklarade det utan att vi riktigt förstod, hon var den lugnaste av oss.
Evert hann precis fram till sjukhuset för att ta farväl. Han var ute och körde buss när budet kom och måste skaffa en avbytare till passet.
I mer än 30 år var han busschaufför i Linköping, känd för sin plikttrohet och sin sång. Någon gång kunde det hända att Evert bara hade vänner från kyrkan som passagerare och passade då på att stämma upp en favoritmelodi.
-- När jag var ensam sjöng jag också. Det hände vid ett par tillfällen att små tanter, väl dolda i sätet, kom och tackade för underhållningen. De undrade nog vad det var för en konstig prick som körde bussen.
Evert har flera instrument och mycket att ta igen. Under barndomen snickrade han ihop en klumpig låda och låtsades att det var en mandolin.
-- När resande predikanter kom till bygden kunde jag sätta mig nära dem bara för att få känna på en gitarr eller ett dragspel. Jag var sjuk av längtan att få spela.
Nu gör han det varje dag, mest på gehör. Linköpingsbon är dålig på noter och har aldrig tagit en lektion i hela sitt liv.
-- Melodierna finns inombords och jag har lätt för att minnas texter som jag tycker om.
Evert blev söndagsskollärare sedan han döpts i Betelkapellet vid Hultsjön som 18-åring. Han jobbade som dräng på en liten gård, började mjölka korna kvart i fem och blev klar lagom för att cykla till nästa viktiga uppdrag: "jag älskar söndagsskolan och villigt skyndar dit . . ."
-- Det kom ett 20-tal barn, både stora och små. För mig var det upplyftande att få bli lärare, jag som bara gått i skolan varannan dag i sex år.
Men alla var väl inte lika gudfruktiga hela tiden, det måste ha busats och syndats också? Evert medger att han en gång smugglade undan en cigarettfimp för att pröva hur det smakade.
-- Hemskt. Sedan dess har jag avhållit mig från rökningen.
En startpunkt på det kristna livet blev en händelse under skogshuggning med bror Elving. En värdefull klocka, som han i nåder fått låna av sin moster, försvann under olyckliga omständigheter bland allt granris i den djupa snön. Evert var förtvivlad.
-- Nu måste du hjälpa oss, sa jag till Gud. Och det gjorde han.
Evert har vittnat i kyrkan om hur han som genom ett under återfann klockan mitt ute i djupa skogen.
-- Gud hör bön. Det kommer jag ihåg från den stunden.
Ängel har han blivit själv. Det hände sig på vägen mellan Stjärnorp och Vreta kloster att en pojke fick in foten i cykelhjulet och började blöda. Hans syster, sju-åtta år, höll på att störta i diket av förfäran. Men Evert råkade vara ute och gå just där just då och fångade upp henne.
-- Var kom du ifrån? undrade hon, du måste vara en ängel!