-- Kan du inte låta bli att göra en sådan där kändisintervju? Där det står att "nu fyller kärringen 80 år och ändå är hon så spänstig i benen". Jo du, man förstår inte vart åren har gått. Kan vi inte göra som så att vi diskuterar något av det som står i mina böcker i stället? Det är ju så mycket intressantare.
Sara Lidman låter bestämd på den punkten så jag går tillbaka till hennes böcker som står i bokhyllan för att sedan ringa tillbaka. Jag har fått ett tips av henne, som hon brukar rekommendera folk. Man slår upp tre ställen i en bok och läser en mening. Om meningen inte håller streck så är den inte... värd att läsa. Författare skulle kunna få prestationsångest för mindre, men Sara Lidman passerar förstås med glans.
Jag slår upp på måfå i Lifsens rot (1996) och läser: "Vem kan avgöra vad två berusade stolpar säger när de raglar om varandra medan aprilfåglar väsnas i alla tonarter runt om".
Vidare till Vredens barn (1979, del två i hennes stora Jernbaneepos) och sätter ned fingret: "Ibland var vitväven som vansinnig."
Och så ur artikelsamlingen Varje löv är ett öga (1980): "Sönerna till dessa svenska gruvarbetare kan en dag kommenderas ut för att slå ned Liberias utplundrade, friställda folk."
Pröva själv att slumpvis slå i något av Sara Lidmans otaliga verk och se hur lätt det är att hamna mitt i det där klurigt hänförande, aforistiska bildspråket.
Prisad med Pilotpriset, hyllad och folkkär. Hennes 50-åriga författarskap har handlat mycket om hembygden Missenträsk eller protester mot utarmningen och felsynen på Norrland å ena sidan. Å den andra om internationella orättvisor, främst då begångna av USA -- från Vietnam till Irak. Hennes radikalism delas inte av alla. Så det är rimligt att anta att det är hennes språk som läsarna sätter först. Språket som sjunger och leker och så hennes associativa vändningar med insprängd dialekt.
-- Alla människor har ett speciellt språk. När folk vill formulera sig så kan de. I bästa fall kan en författare lyssna in och efterskänka den rätta tonen av hur människors språk låter.
Sara Lidman berättar om arbetet med intervjuboken Gruva (1968), då hon först spelade in alla intervjuer med gruvarbetarna på band. Hon blev alldeles betagen av de olika röster och den sagolika formuleringskonst som samtliga dessa människor besatt. När hon sedan skrev ned berättelserna i boken mottogs dessa arbetarröster lätt föraktfullt, minns hon, till exempel i Dagens Nyheter.
-- De skrev att jag med min litterära talang hade bättrat på historierna, vilket var fruktansvärt nedlåtande. Sedan har jag för mig att Olof Lagercrantz själv for upp till gruvarbarbetarna och insåg att de faktiskt talade på det viset och att jag inte hade friserat sanningen alls.
Hon citerar en av gruvarbetarna: Ja, dessa byråkrater, om de så har en paragraf ytterst i varje hårstrå så är verkligheten likväl denna.
-- Vilket starkt bildspråk.
Sara Lidman arbetar ständigt. Men tycker att kraven hon ställer på sina romaner blir allt mer krävande. Just nu skulle hon gärna vilja skriva om en "fantastisk historia" som hon har börjat göra research inför. En verkligt hemsk rättegång mot en kättare på 1600-talet i Vännäs, Västerbotten.
-- Men så vill man ha djupare dimensioner på den historien och börjar tänka på naturen, försörjningsfrågor och allt vad det kan vara som ska vara med. Det blir ett stort arbete.