I år har hon bland annat gått en skogsvårdskurs och skaffat värdefulla kunskaper om röjning, gallring, slutavverkning, återväxt, miljövård och svedjebruk. Kan vara nyttigt för en äkta stadsjänta, som också blivit med lite skog.
När Kristina blev med man (Bo) och barn (Anna och Karin) var hem och familj det viktigaste. Men officersfrun, då i Strängnäs, avvek gärna från plikterna för att komplettera utbildning, skaffa jobb och driva företag.
-- Jag startade en boutique mitt i stan och hade den mellan 1981 och 1986. Affären gick riktigt bra, och det roligaste är att den fortfarande finns kvar.
I slutet av 80-talet blev det tre år i London, där make Bosse var militärattaché. Kristina fick bjuda ÖB:ar, generaler och andra höjdare på sina bästa bakverk från hushållsskolan, dansa på Buckingham Palace och konversera fruarna till makens stjärnprydda partners.
-- Lockade du fram några militära hemligheter?
-- Ånej, det blev mest ytliga samtal om barn och familjer. Men jag hade en fantastisk tid i en fantastisk stad.
När så Lennhammars vände hem till Sverige i april 1989 fick överste Bo jobb i Halmstad, där paret ämnade bosätta sig. Men ett Linköpingshotell kom emellan.
Kristina, som är obotlig optimist, rationalist och lite av fatalist, en sådan som tror på ett oundvikligt öde, tog chansen i flykten. Huset på S:t Larsgatan 7, där hon tillfälligt blivit inneboende hos far och mor, gränsade till Park Hotel. Pappa Åke träffade hotellägare Lasse vid soptunnorna och frågade om han eventuellt tänkte sälja.
Några dagar senare var affären genomförd efter ett snabbmöte på balkongen. Kristina, som ville ha något eget efter åren i London, fick mer än hon vågat önska sig.
-- Jag drev hotellet i 14 och 1/2 år och var nästan aldrig ledig. Men det var stimulerande hela tiden, särskilt när vi fick pengar över till investeringar och upprustningar.
Direktören var inte i huvudsak direktör, minst av allt det, utan receptionist, telefonist, städare, nattportier, köksbiträde, frukostvärdinna, gårdskarl, fastighetsskötare, kamrer och mycket mer än så. När Kristina köpte rörelsen sköttes den av elva personer, när hon sålde var det fyra kvar, plus en städtjej på deltid.
-- Under helgerna gjorde jag allt själv, hade telefonen kopplad till vår lägenhet när jag inte befann mig på hotellet.
Paret Lennhammar hade flyttat in i våningen ovanför Kristinas föräldrar. Pappa Åke, fixare, mixtrare och hustomte på hotellet, gjorde ett hål i häcken för att man snabbare skulle ta sig dit. Det gick på ett kick.
-- Min syster Karin, med hotellerfarenhet från Helsingborg, hade lärt mig lite om branschen. Men bara lite.
Kristina började med att köpa färg, målarattiraljer och overall. Och sedan var det tufft jobb som gällde, dygnet runt ibland.
-- Jag är en sådan person som uppskattar god sömn och mat men också kan klara mig utan.
Lönsamheten växlade. Det var gyllene tider de första två åren, sämre en period och sedan upp och ner och upp igen.
-- Ett litet hotell med 36 rum och få anställda är mindre sårbart än de stora anläggningarna.
Kristina Lennhammar, som i början av det här året sålde rörelsen, tyckte särskilt mycket om de sociala kontakterna. Och när någon gäst någon gång var för stökig kunde hon hantera det med fast hand.
-- Jag är en praktisk person och har aldrig varit rädd av mig, säger hon.
Kristina föddes i Linköping 1944 och hette Närlinge innan hon gifte sig. Hennes farfar, riksdagsman Carl-Gustaf Ohlsson (bondeförbundet) på Närlinge, tog sig det namnet.
Efter studentexamen (latinlinjen) på det som nu heter Katedralskolan blev det kompletterande studier i Uppsala. Det var också där som Kristina hittade förlovningskursen på en hushållsskola och lärde sig näringslära, plus att tvätta, stryka, städa, laga mat, baka kalljästa bullar och polynéer, duka, bryta servetter, servera. Och premium fick hon.
-- Men det kunde jag ju inte erkänna för mina vänner. Jag skrev in mig på universitetet och läste lite sociologi samtidigt.
Senare har hon tagit akademiska betyg i engelska och tyska, konstvetenskap, barn- och ungdomslitteratur, pluggat handelslära, skogsbruk, drivit modebutik och hotell.
-- Och jag som tycker att jag inte gjort något nyttigt vid sidan av familjeuppgifterna. Men det har jag väl då.
Nu är det öppet hus på torsdag, då Kristina fyller 60. Jubilaren lär i vanlig ordning bjuda på egna skapelser och överraskningar, vilket lovar gott för gästerna.
Planer och löften bryter hon inte, däremot servetter!