En eftermiddag i höstas gick konstnären Lennart Berglund och hans fru Maud ut med hunden Maybe för att plocka svamp. Först dan därpå, efter många timmar i blötmark och på kalhyggen, fann de vägen hem till Gärdala igen.
-- Men vi fick aldrig panik, säger Lennart som firar 75 år den 23 mars.
Frampå kvällen hittade vi en sjö med en båt där vi stannade. Maud försökte sova och jag letade stigar. Värst var när hon sögs ner med ena foten i en mosse och jag fick dra och dra för att få loss henne.
Den borne söderkisen hyser annars stor kärlek till naturen, som inspirerar på olika sätt. Klippor, hällristningar, trä, glas, grus och stenar -- konstnärens motiv- och materialvärld är stor. Grovhuggen och finstilt om vartannat.
Sen 1989 har Lennart Berglund och regissören Maud Backéus bott "på landet". Det var då de för gott flyttade ner till Gärdala och den gamla skolan, sommarhus sen 1964. Här har han sin arbetslokal och härifrån pendlade han under sitt år som skulpturlärare på Lunnevad.
I ateljén hänger stora suggestiva tuschbilder från utställningen på Kisa bibliotek i höstas. Det är Maud som döper grejerna, berättar han. "Styx" heter en, "Titta" och "Bråk" två andra.
-- Fast den där till höger har jag själv döpt. Från början var det nåt slags bergmassiv som rörde sig framåt. Nu kallar jag den helt enkelt för "Gänget".
Redan under uppväxten på Götgatan tecknade Lennart. Föräldrarna var skilda och den bohemiska modern, från början sömmerska, målade och blev senare en skicklig bildkonservator. Pappan var vaktmästare på Serafimerlasarettet och där hamnade Lennart själv under en period i ungdomen:
- Jag fick köra bårar och sånt. Sen kom jag till Rättsmedicinska och skulle skära i folk. "Kom här din konstnärsjävel, ska du få se hur folk ser ut inuti", ropade dom åt mig.
Då hade Lennart redan hunnit med att jobba som smörgåsnisse och vara salongsuppassare åt skepparn på "Artemis" som seglade jorden runt. När de andra lassade av och på, gick han i land och såg hela världen. Ett bra sätt att resa. Och att hitta motiv.
Som i Paris, dit konstnärskollegan Lars Englund och Lennart drog iväg i början på 50-talet. Med enkel biljett och "50 spänn att röja med".
-- Vi var så oerhört obildade. Kunde knappt svenska. Och ingen franska. Bara lite engelska, så vi formade ord som liksom lät som engelska istället.
När pengarna var slut och passet stulet, reste Lennart hem. Fast först hann han skicka "tiggarbrev":
-- Jag skickade en teckning av två kullar med gravkors till mormor. Hon blev så skärrad att hon startade insamling i släkten och skickade ner.
Efter Paris stannade han hemma. Jobbade och umgicks med musiker och konstnärs- och författarvänner. Det hände att han smet in på kompisars lektioner på Konstfack, men det mesta av konstnäryrket lärde han sig själv.
Tecknandet kompletterades med skulptur och måleri, och utställningarna med offentliga uppdrag. I uppskattande recensioner från tiden finns ord som: Avlyssnad natur, Diminutiv form, Geometrisk formkoncentration och Valörrik transparens.
Under tiden gifte sig Lennart och Maud och fick tre barn. Åren rullade på och även uppdragen. Ett från 70-talet minns han speciellt:
-- Det var Olle Bonniér, jazzmusikern Bernt Rosengren och jag. Vi blev inbjudna att göra nåt i samband med ett jubileum i Kungsträdgården. Vi byggde en jättestor ställning och publiken deltog på alla möjliga sätt. Sen gjorde vi om hela grejen i en tevestudio. Lennart Swahn var programledare. Han var skitnervös, men Olle var bara glad: "De här e kul sörru".
Fast det där hör till forntiden och den har han egentligen slutat tänka på. Det är ju nu han lever. Med nya utställningsplaner och nära "Gärdala city" och ett mycket aktivt bylag. Fast skotta snö, det är inte roligt. Det gör numera Leif i Dalen med sin stora traktor. Ska Lennart göra det själv blir det bara en mängd små gångar överallt.
Eller, om man törs gissa: Är det möjligen skulptören och tecknaren som tar över även i något så prosaiskt som snöskottning?
MARGARETA WIMAN