-- Jag tycker att vi blir mer fästa vid varandra ju längre tiden går, säger hon.
-- Man får jämka och visa hänsyn, numera ger många upp för lätt, säger han.
Irma och Carl-Erik Johansson vet hur en relation ska fördjupas. Men hur guldbröllopet ska firas i dag har de ingen aning om.
-- Vi blir hämtade klockan halv fem och får se vad barnen hittar på.
Mellansonen Anders Johansson, biträdande rektor på Linköpings musikskola, lär ha någon överraskning i beredskap. Han är den mest tongivande i familjen.
-- Musikaliteten har kommit från Irma, fastslår Car-Erik. Jag kan bara spela skivor.
Då är han bättre på instrument till flygplan. Som utbildad armétekniker och anställd som serviceingenjör på Arenco Electronics i Vällingby placerades han 1960 i Linköping för underhåll på utrustning för Draken och Viggen. Ingenjören blev snabbt känd under beteckningen "Arenco-Johan", som när tjänsten tog slut anställdes på Saab 1969. Carl-Erik medverkade vid utprovningen av i stort sett alla flygplanstyper, både på den civila och militära sidan.
-- Jag fanns på plats när Gripen lyfte för första gången och även när det havererade, säger han.
Dylika erfarenheter är väl inte direkt överförbara till ett äktenskap, men även där kan det vara ömsom upp-, ömsom nedgång. Det är naturliga inslag som man inte behöver vara provingenjör för att hantera.
-- Det var knöligt för oss under den period när jag reste mycket och sällan var hemma, konstaterar Carl-Erik. Men vi klarade påfrestningarna med gemensamma ansträngningar.
På det 50 år gamla bröllopsfotot ses en stilig ung man i uniform och märken på bröstet. Han hade efter två och ett halvt års utbildning i Stockholm blivit armétekniker med placering på luftvärnets mekanikerskola i Göteborg. Carl-Eriks och Irmas hyresvärdinna i Majorna tyckte inte det var så passande att bo ihop utan att vara gifta.
-- Så det blev lite bråttom med vigseln, som ägde rum i Fornåsa prästgård den 30 oktober 1954.
Isidor Ellborg var vigselförrättare, samma präst som döpt och konfirmerat Irma. För övrigt hade han även ombesörjt Carl-Eriks pappas konfirmation, ett något märkligt sammanträffande eftersom paret Johansson har helt olika bakgrund.
Irma föddes i Skeppsås 1935 och växte upp hos mormor och morfar, Henning och Betty Larsson.
-- De blev mina föräldrar och jag kallade dem mamma och pappa. Jag vet att mormor fick 15 kronor i månaden för mig, pengar som vi hämtade hos en bonde som var barnavårdsman.
Irma hade mer sporadisk kontakt med sin riktiga mor Alice, som tog jobb som piga för att försörja sig.
-- Min pappa fick jag aldrig träffa, men jag vet vad han hette. Varken mor eller far lever längre, berättar Irma.
Tack vare maken Carl-Eriks släktforskning har hon fått större vetskap om sin uppväxt. Morfar jobbade på en stor gård men hade också ett eget litet lantbruk med två-tre kor och en åkerlapp.
-- Det gick ingen nöd på oss. Vi hade mat på bordet, även under ransoneringsperioden. Och morfar fanns hemma hela tiden, han hade varit inkallad under det första världskriget.
Carl-Erik, född 1930 i Sund och uppväxt i Tidersrum, var inte lika lyckligt lottad i det avseendet. Hans pappa Karl Johansson, som jobbade på sågen och var småbruksarrendator, kallades in stup i kvarten under krigsåren på 40-talet.
-- Som äldst av fyra syskon låg det bland annat på mitt ansvar att rykta hästen. Så jag fick stiga upp tidigt varje morgon. Men det var inte roligt att sedan få ovett av lärarinnan för att jag "luktade häst".
Carl-Erik gick i sexårig var-annandagsskola. Enligt honom var Tidersrum en av de sista i landet att behålla systemet.
-- Det är ju inte forntiden vi talar om utan början av 1940-talet.
Trots att den blivande ingen-jören hade läshuvud, som man sa, fick han tidigt börja jobba som springpojke i Linköping.
-- Då bodde vi i Bankekind och jag cyklade 18 kilometer varje morgon och kväll. Lönen var 20 kronor i veckan plus lunch hemma hos handlaren.
Som 17-åring tog Carl-Erik värvning och kom till LV 2. Han talar om en stark gemenskap bland volontärerna.
-- Vi har hållit kontakten och många kom till 50-årsträffen 1997.
Dagens jubileum väcker minst lika starka känslor och minnen. Som familjehögtid slår det ut allt annat för guldbröl-lopsparet Johansson, som har tre egna barn, tre barnbarn och som dessutom haft massor av dagbarn. Irma vad dagmamma i 30 år.
-- Man ska måna om varand-ra, säger hon.
-- Man ska inte ge upp för lätt, säger han.