- Stick!
Hans röst var stenhård.
Hon ryggade tillbaka, överraskad av hans ilska. Vad var det med honom? Hon hade aldrig sett honom sådan förr.
- Vad tar det åt dig, sade hon. Varför är du så arg?
- Stick! Jag ringer till polisen ...
Nu började hon bli riktigt orolig. Polisen? Hon hade ju bara tänkt bjuda honom på en kopp kaffe och så hotar han med polisen!
- Kan du inte berätta vad jag gjort? Jag har med mig kaffe och dopp. Tänkte vi kunde sitta nere vid sjön och prata en stund, det är ju så härligt väder.
- Dricka kaffe! Är du inte klok? Tror du jag vill dricka kaffe med dig efter det som hänt? Försvinn!
- Men, vad har jag gjort? Snälla Peter, vad har jag gjort?
- Det vet du väl bäst själv, sade han och slängde igen ytterdörren framför näsan på henne.
En lång stund stod hon och stirrade på den bruna dörren innan hon gick uppför den branta vägen upp till sig. Tankarna snurrade i hennes huvud, runt, runt. Hon förstod absolut ingenting.
Karin hade flyttat in i den röda stugan för drygt två år sedan. Hon hade fallit pladask för det vackra läget där vid sjön. Utsikten över Stora Bjän var bedårande. Hon hade alltid drömt om att få bo nära vattnet och hon älskade att fiska.
Visserligen lyckades hon sällan få någon fisk, men hon var inte ledsen för det. Bara att ta den lilla ekan och ro runt Storön var en upplevelse i sig. Ibland hälsade hon på hos en kompis på andra sidan sjön, men annars var det mest Peter hon umgicks med. Peter bodde precisnere vid vattnet medan hon bodde några hundra meter upp i skogen.
Väl hemma hällde hon upp en stor kopp kaffe. Fikabrödet blev kvar i påsen. Hon var inte längre sugen och kaffet blev kallt där i muggen. Vad hade hänt?
Hon hade absolut ingen aning.
På något sätt gick dagen och det blev kväll. Söndagskväll. Efter att ha tittat en stund på tv:n, stängde hon av den och gjorde sig färdig för sängen. Det var när hon borstade tänderna som ljudet kom. Ett pipande hon aldrig hört förr. Samtidigt blixtrade det till, som av åska, men ingen åskknall hördes. Dessutom var det helt klart ute. Inte minsta moln hade hon sett senast när hon kikade ut.
Tankfull och lite rädd, smög hon ut på verandan. Långt där nere skymtade hon vattnet och augustimånen som speglade sig i sjön. Fullmånen. Hon nästan väntade sig att få höra vargyl, men blev ändå helt skräckslagen när ett visslande, liksom ylande ljud hördes. Var det en varg? Här? Visst kom det ibland rapporter om att vargar synts här, men själv hade hon alltid tagit dessa rapporter med en nypa salt. Tills nu.
"Vilken tur att jag har Alfred", tänkte hon.
Alfred var hennes stora schäfer, en riktig bjässe, men världens snällaste. Nu stod hunden precis bakom henne med öronen spetsade. Det var alltså inte inbillning eftersom hunden också hört något.
Vad i hela friden hände? Först Peters konstiga beteende, sedan detta? Hon beslöt sig för att ta reda på det. Trots sin rädsla drog hon på sig en tröja och ett par jeans och steg ut genom dörren. Alfred förvånade henne genom att tydligt visa att han inte ville följa med ut, och hon bestämde sig efter en stunds funderande för att hunden kanske behövde passa huset istället. Han gick aldrig någonstans om ingen kallade på honom.
Natten var ljus på grund av den lysande månen. Syrsorna spelade i gräset som ännu inte hunnit bli fuktigt av nattens dagg.
Undrar om Peter lugnat ner sig, tänkte hon. Jag fattar inte vad han var så arg för.
Hon gick i sina egna tankar och märkte inte den smygande gestalten bakom sig.
Förbaskade människa!
Kunde hon inte hålla reda på sin jäkla jättehund, tänkte han.
För det måste ju helt enkelt ha varit Alfred som dödat hans lilla lamm. Någon annan kunde det ju inte vara.
Trots sin ilska kunde han inte annat än känna lite ånger. Kanske han inte hade behövt ta i så där? Att hota med polis var kanske lite överdrivet och Karin hade faktiskt sett både ledsen och förvånad ut. Kanske visste hon inte något. Alfred brukade aldrig smita iväg från sin matte, men man visste ju aldrig. Djur kunde ju vara lite opålitliga ibland.
Jag ber om ursäkt i morgon, var det sista han tänkte innan han somnade.
Han vaknade av ett krafsande på ytterdörren. Någon var utanför och det var mitt i natten. Han hade bara sovit ett par timmar, konstaterade han när han tittade till på den självlysande väckarklockan.
Iklädd endast kalsonger, klev han fram till dörren och öppnade den försiktigt. Utanför stod Alfred. Han visste det! Alfred smet verkligen iväg från Karin ibland och det var säkert det han gjort i går natt när han haft ihjäl det lilla lammet. Men varför krafsade han på dörren? Vad ville han?
Av hundens beteende att döma förstod Peter att han måste följa med den. Något hade hänt.
Snabbt drog han på sig ett par jeans och följde med ut i natten.
Hon låg endast hundra meter från hans stuga.
Ett stort sår i bakhuvudet berättade att någon slagit ner henne där på vägen när hon varit på väg till honom.
- Karin? Karin, vad har hänt?
Hans röst var orolig.
Lättad såg han hur hon tog sig för bakhuvudet och stönade svagt.
- Vad hände? Jag minns bara vargylet, och det konstiga ljusskenet, mumlade hon.
- Konstiga ljusskenet och vargylet? Jag tror att du fick en lite väl hård smäll, Karin, sade han och hade svårt att dölja sin skepsis.
- Jag fattar. Du tror att jag blivit tokig, eller hur? Och jag tror att du blivit tokig! Vad handlade det om, det där med polisen, egentligen?
- Glöm det. Nu måste vi köra dig till US. Det där såret behöver sys och så måste vi larma polisen och ...
Han babblade på och hon log. Tack och lov, Peter var sig själv igen.
Några dagar senare var såret sytt, vargen hittad och tjuvfiskarna tagna till förhör. Vad som orsakat det konstiga ljusskenet, fick man aldrig reda på.
Gittan Kindholm