Lotta sprang ner för trapporna och ut genom dörren på Konsistoriegatan. Med långa kliv korsade hon Östgötagatan och vek in på Ågatan. Två minuter i sju var hon på plats. En gång i månaden var hon stammis i Domkyrkan på sinnesrogudtjänst. Inte för att hon var speciellt religiös eller så, men den här formen av gudstjänst tilltalade henne. Sinnesro var något hon verkligen kunde behöva sedan den där kvällen i augusti förra året.
Prästen hälsade välkommen. Den tysta delen i gudstjänsten tyckte Lotta bäst om. Fem minuters gemensam tystnad var mäktigt. Därefter kunde alla som ville gå fram och tända ljus och skriva något på förbönslapparna. När hon kom fram var alla pennor upptagna så hon fick stå och vänta en kort stund. En kille som precis skrivit klart vände sig om och gav Lotta pennan. För ett ögonblick möttes deras blickar. Lotta kände hur hon blev alldeles kall. Killen tog ingen notis om henne, utan gick lugnt tillbaka till sin plats. Hon kände sig svimfärdig, och gick med möda och satte sig. I bänken kände hon hur hjärtat slog och hon förflyttades sju månader tillbaka i tiden.
En lördag i augusti förra året hade Lotta varit på Harry´s och dansat med Carina och Marie. Efteråt hade de tre vännerna skiljts åt. Lotta gick Ågatan upp vek in på Gråbrödragatan, svängde vänster och in på gången som går genom parken bakom Konsert & Kongress. Lotta gick fort, hon längtade hem.
Halvvägs genom parken slog han till utan förvarning. Lotta kände bara en arm omkring sig och en hand som trycktes mot hennes mun, så att hon inte kunde skrika. Han hade snabbt dragit in henne bland buskarna så att ingen skulle se dem. Visst hade hon kämpat emot, försökt slå sig fri, rivit och skrikit, men hon hade inte en chans.
Våldtäkten var över på några minuter. Under hela tiden hade han tittat Lotta i ögonen, blicken frös fast på hennes näthinna och hon visste att hon aldrig skulle glömma den.
Efteråt sprang han snabbt iväg och Lotta stapplade hem. Hemma kom chocken. Hon ställde sig i duschen för att om möjligt tvätta bort det som hänt. Att polisanmäla och få åka till sjukhuset för att bli undersökt var uteslutet. Lotta jobbade sedan tre år som sjuksköterska på akuten och hade själv haft hand om något fall av våldtäkt och visste vad som väntade om hon åkte dit. Även om hon förstod att man var tvungen att ta prover och säkra andra bevis för att fälla förövaren, så var det ingen behandling hon tänkte utsätta sig för. Sedan ville hon absolut inte att hennes kollegor skulle få reda på någonting. US var inte större än att man hade koll på de flesta som jobbade där.
Nej, det här fick hon klara själv, någon gång skulle deras vägar korsas och hon få sin hämnd.
Nu var tydligen tiden inne, en kall februarikväll i Domkyrkan.
Så var gudstjänsten slut. Lotta hade helt försjunkit i tankar och missat det sista. Efteråt serverades fika till dem som ville. Det var frivilliga som bakade de bullar som serverades. Lotta brukade själv baka och hjälpa till med serveringen ibland.
Hon tittade sig omkring för att se om han, våldtäktsmannen, var kvar. Blicken svepte genom kyrkan och stannade på mannen som stod i kön till fikat. Hon var helt säker på att det var han. Ögonen avslöjade honom.
Hur skulle hon göra för att få sin hämnd? Lotta hoppades att han skulle vara på plats nästa gång det var sinnesrogudstjänst och till dess skulle hon ha planen klar.
Veckorna gick, Lotta kunde inte släppa tanken på mannen och hur hon skulle göra.
På onsdagen innan nästa gudstjänst slog ödet till igen. Akuten fick ett larm om att ambulansen var på väg in med en patient som hade fått i sig jordnötter av misstag och var påverkad av detta.
Några kollegor till Lotta fick hand om fallet, men eftersom det var lugnt på akuten erbjöd sig Lotta att hjälpa till. Hon ser då att patienten är han, våldtäktsmannen från kyrkan. Han tittar på henne, men hon ser att han inte känner igen henne. Arbetskamraterna ber henne kolla om journalen kommit. Lotta går för att titta efter och där ligger den. Hon tittar i journalen, och hinner, innan hon räcker över den, läsa att han är överkänslig mot jordnötter och har medicin för detta.
Akuten har fortfarande gamla vanliga pappersjournaler. Efter varje patient ska läkaren diktera, för att sedan lägga till utskrift hos en sekreterare som sedan ska skriva ut det hela för att till sist stoppa tillbaka journalen i arkivet. Vanligtvis brukar hela förfarandet ta minst en vecka. Skulle patienten komma in igen inom den veckan är journalen väldigt svår, för att inte säga omöjlig, att hitta.
Det var Lottas tur att baka till nästa sinnesrogudstjänst. I en av bullarna lade hon ett tjockt lager med finmalda jordnötter och kardemumma, snurrade ihop den och hällde en massa pärlsocker på.
Lottas plan var klar. Efter gudstjänsten skulle hon stå och servera. Varje bulle skulle hon lägga på en servett och räcka fram, på så sätt skulle inte folk själva kunna välja vilken bulle de ville ha. När våldtäktsmannen kom fram skulle hon ge honom bullen med nötterna i. Han skulle snabbt känna av sin allergi och börja leta efter sin medicin. Lotta skulle då skynda fram, fråga om något var fel och erbjuda sin hjälp. Genom att låtsas fumla och tappa medicinen på golvet skulle han hinna bli så dålig att även om någon annan ryckte in för att hjälpa till skulle de inte begripa vad han sluddrade fram. Ambulansen skulle komma, men det skulle ta några minuter och ambulanspersonalen skulle tro att han fått fel på hjärtat. En hjärtattack har delvis samma symtom som allergichock. På akuten skulle ingen hitta hans journal och när det väl stod klart att han fått en anafylaktisk chock skulle det vara för sent. Ingen koppling mellan våldtäktsmannen och Lotta skulle hittas.
Söndagen kom, det blev dags för sinnesrogudtjänst. Lotta såg sig oroligt omkring, han måste vara här tänkte hon, och det var han. Han satt själv på en bänk längre fram i kyrkan.
Så var stunden kommen. Fikat var serverat, Lotta var klar. När det blev våldtäktsmannen tur sträckte hon fram bullen och log.
Lena Lundh