Martin kände hur irritationen och ilskan välbekant steg i honom, tätt följd av en flammande rodnad på hals och kinder. Hjärtat gjorde extraslag i bröstet du-dunk, du-dunk, som om kärringen hade boxat till honom rent fysiskt. Kerstin. Hon var svärmor med stora svarta bokstäver, lade sig med auktoritet och äganderätt i precis allting, gjorde livet till ett rent helvete. För honom, hela släkten och umgängeskretsen i den mån hon nu hade någon kvar. Det kokte i honom. Han önskade ... hemska tanke ... men ändå . . . det var faktiskt så ... att livet hade varit bra mycket bättre om hon inte fanns.
- Vad tänker du på älskling? Carin gick bort till diskbänken och smekte hans nacke i förbifarten. Vill du ha kaffe?
- Mm ...
- Är det mamma nu igen? Jag ser att du är upprörd, sa hon.
Carin smög bakom hans rygg, masserade med mjuka, lätta händer hans spända axlar, kysste hans nacke så att pirrande ilningar kilade nerför hans rygg. Det var då han bestämde sig. Ingenting skulle få komma emellan dem. Ingen. Det som behövde ske måste ske. Frågan var bara hur.
Ture satt bakom skrivbordet och sorterade bland papper och pärmar. En vecka kvar till pensioneringen. Han var pigg och vital, hade pengar på banken och en ny golfbag, som bara väntade. Han borde vara glad. Kunde det bli bättre? Innerst inne visste han att det kunde det. Men man skiljer sig inte efter ett 40-årigt äktenskap. Eller gör man det? Tanken kändes befriande. Rå sig själv. Inget gnat och tjat. Blicken sökte sig ut genom fönstret och försvann i en drömvärld bland lätta moln på en klarblå himmel där golfbanan skymtade fram grön och inbjudande.
Telefonsignalen tog honom bryskt tillbaka till verkligheten.
- Var håller du hus? frågade Kerstin. Skulle du inte vara hemma nu? Och du har väl inte glömt ...
Han slog dövörat till, hummade på lämpliga ställen och insåg att en skilsmässa var en omöjlighet.
- ... och när du ändå är i stan, gå in på apoteket och köp en ask Alvedon. Jag känner på mig att jag kommer att få huvudvärk innan kvällen. Det är så förskräckligt det här att Nina snuvar oss på 50-årskalaset. Resa bort! Jag måste prata med henne igen. Och Carin och Martin, som tycker att de gör rätt. Hur kan de svika oss så? Och glöm nu inte värktabletterna, Ture.
- Ja, ja mumlade han och fick samtidigt en ingivelse.
Än hade han många år kvar och de skulle han banne mig leva. Verkligen leva. Det hela var ju egentligen mycket enkelt. Ingen mer huvudvärk. För någon av dem.
Måttet var sannerligen rågat. Svärmors sista ord tonade ut samtidigt som stekpannan med kraft krossade hennes pannben. De förvånat uppspärrade ögonen förlorade sin blick i samma stund hon sjönk till golvet.
Känslan av befrielse trängdes snabbt undan av långsamt växande panik. Hon måste göra sig av med henne. Snabbt. Men hur? Och var?
Nina hällde upp den sista skvätten kaffe från kannan och drack på stående fot. Tänkte febrilt. Utan någon som helst ånger gick hon ut i trädgården och slet upp de nyplanterade rosenbuskarna och grävde sig djupare ner i rabatten.
Mödosamt släpade hon ut Kerstin i trädgården, undvek att möta hennes oseende ögon, vältrade ner henne i gropen, skyfflade jord, svetten rann längs ryggen, stack sig på rosorna, buskarna på plats igen och hjärtat slog så det dånade i öronen.
Stod sedan länge under den strilande duschen och kände sig ... nöjd. Faktiskt. Äntligen lugn och ro.
Några timmar senare satt hon och maken i segelbåten för att fira hennes 50-årsdag. Man behöver inte åka utomlands när man har paradiset inpå knutarna, tyckte hon. Ett par fridfulla dagar bland öarna i S:t Annas skärgård och sedan Göta Kanal, slussarna, naturen och folklivet. Bort från all uppvaktning och alla måsten.
- Älskade Nina, sa Åke och höjde champagneglaset till en skål. Din riktiga present får du när vi kommer hem. Just nu håller hantverkare på att förverkliga din dröm. Du får ursäkta rosenrabatten, men en swimmingpool är väl bättre upp.
Hon blev alldeles kall. Världen gungade.
- Rosorna, kved hon.
- Ingen fara, älskling. Pappa lovade plantera om dem.
Nina pressade fram ett leende och höjde glaset med en hand som skakade.
Svärmor skulle inte få förstöra det här också. Så död hon var. Hon drack ur glaset i ett svep, kysste Åke mitt på munnen och räckte fram glaset för påfyllning. Hon hade just bestämt sig för att låtsas som ingenting. För fanns det egentligen några bevis?
Jag är glad att du ville hjälpa mig med det här Martin. Vi gör det för Ninas skull. Hon önskade sig verkligen en pool. Grävskopan kommer om en timme.
- För Ninas skull. Det är hon värd.
Ture trivdes med att göra saker ihop med svärsonen. Han var lugn och stabil och kunde resonera om allt mellan himmel och jord. Han såg fram emot att ta honom med sig ut på golfbanan. Utan att någon hade synpunkter på sysselsättningen.
Martin satte spaden i jorden och hoppades av hela sitt hjärta och de skulle få jobba ifred. Den sista han ville se nu var svärmodern.
Han hade fel. Redan efter tredje spadtaget såg han henne. Han tog ett reflexmässigt hopp bakåt, tappade spaden och hörde sin egen röst som ett obekant läte.
Ture tittade upp från plantorna och rusade fram till Martin.
- Mår du inte ...
Han tystnade tvärt när han fick syn på henne.
- Herregud ...
Martin tittade ängsligt på Ture.
- Herregud ...
De stod sida vid sida och stirrade. Plötsligt började Ture skratta.
Martin såg förfärat på honom. Han måste kommit i någon sorts chocktillstånd. Han såg sig villrådigt omkring, knäsvag efter den makabra upptäckten, orolig över Tures reaktion, men samtidigt en lättnad. Och dåligt samvete för att det var just det han kände.
- Vad ska vi ta oss till? sa han slutligen.
De tittade på varandra en god stund som för att läsa den andres tankar.
- Vad gör vi? sa Martin igen.
Ture tittade på klockan och tittade på småfåglarna som oförtrutet hämtade mat till de pipande ungarna i boet under en av tegelpannorna.
- Vi skulle väl flytta rabatten till gaveln där borta, sa han. Så då gör vi väl det. För Ninas skull.
Cecilia Hultberg