Hon hör hur han drar på sig jackan i hallen.
- Vart ska du?
- Ut.
Dörren slår igen och det blir tyst.
Vad är det här för liv? tänker hon. Att leva tigande sida vid sida. Är våra världar så olika att vi ingenting alls har att säga varandra?
Hon tar med sig morgonkaffet och tidningen ut på balkongen. Ser staden vakna nedanför.
Och hur kunde det bli så här?
Fast egentligen vet hon redan svaret.
Han flyttar rastlöst på sig i hissen. Som om den inte tar honom de sju våningarna ner tillräckligt snabbt. Ser sitt trötta, bleksiktiga ansikte i spegeln och vänder bort blicken.
Semestrarna är värst. Dagar och nätter när tankarna inte lämnar honom ifred. Mal i huvudet tills han blir tokig och bara måste ut. Gå ifrån dem. Gå, gå, gå. Utan att vända sig om.
Hon tar en klunk kaffe och bläddrar fram till tidningens korsord. Skönt att få stänga av hjärnan en stund och bara koncentrera sig på meningslösa ord. Vem orkar läsa om allt elände som händer? Ibland fastnar hon hela dagar i korsordsvärlden och får en unken smak av dåligt samvete i munnen när kvällen kommer. Undrar vad Måns gör hela dagarna nu när han är ledig, om han också får en unken smak i munnen när kvällen kommer. Eller håller han i lönndom på att skaffa sig ett annat, meningsfullt liv någon annanstans? Ihop med någon som inte ständigt, med bara sin uppenbarelse, påminner honom om det förflutna. Kanske kommer han att gå hemifrån en morgon för att aldrig mer komma tillbaka. Vi måste prata med varandra någon dag. Inte nu, men någon dag. Hon biter på pennan och tvingar blicken till korsordet igen. Stöttar - ord på sex bokstäver ...
Med sina två Papillonhundar i koppel kommer den leende och pladdrande fru Persson emot honom utanför porten. För nära för att han ska kunna låtsas inte se.
- God morgon Måns, vilken härlig dag! Hur är det med Helena? Tänk, att sommaren kunde bli så fin i år och så skönt för alla er som har semester och behöver få lite sol, blir ni kvar i Linköping eller ska ni åka någonstans i sommar? Ni behöver ju komma ifrån och glömma bort alla tråkigheter, säg bara till så vattnar jag blommorna åt er.
Hon pratar oavbrutet utan att andas emellan. Han blir andfådd bara av att lyssna. Behöver i alla fall inte anstränga sig för att hitta på något att säga. Det räcker med att nicka och han skyndar iväg med alla obesvarade frågor hängande kvar i luften. Går utmed Tinnerbäcken till Vidingsjöskogen, där han tar en lång, snabb promenad utan att ägna naturen någon uppmärksamhet. Drar sig efter ett par timmar in till stan igen. Styr stegen mot stadsparken, Trädgårdsföreningen, där han slår sig ner under en lind på uteserveringen för en smörgås och en kopp kaffe. Njuter av stillheten som bara störs av ljudet från surrande bin, kanske rymlingar från den närbelägna biodlingen. De svärmar runt lindens blad, kladdiga av söt honungsdagg.
Han ser bort mot dammen. En liten röd gummistövel ligger kvarglömd på marken. En precis sådan stövel som ...
Han försöker titta åt ett annat håll, men blir som hypnotiserad av den lilla stöveln. Stirrar och låter minnena komma, medan stöveln blir allt suddigare framför honom. Ser hur han försöker trä den på en liten flickas fot, medan hon ivrigt hoppar upp och ner och berättar om ekorren hon såg på utflykten idag. Hur han till slut får sätta sig bredvid henne på golvet och låta henne berätta klart, innan han lyckas få stövlarna på hennes fötter.
Dimögd reser han sig och går för att plocka upp stöveln, vill ta med den hem, men ändrar sig och går förbi.
Han längtar efter Helena nu. Äntligen längtar han efter Helena. Nästan tre veckor kvar på semestern. Kanske skulle de be fru Persson vattna blommorna i alla fall. Om Helena vill.
Korsordet är löst. Liksom dagens sudoku. Dags för en stunds verklighet. Hon plockar fram lite matrester ur kylskåpet och önskar att semestern vore över. Undrar samtidigt hur hon ska orka börja jobba igen. Äter och diskar. Tänker på de senaste två årens töcken, där hon och Måns blivit allt tystare. Glidit långt bort ifrån varandra, efter att orden tog slut. Nästa vecka skulle hon ha fyllt fem. Hon går fram till den vita byrån med sparade leksaker och sjunker ner på golvet framför. Öppnar tvekande översta byrålådan och tar fram en liten speldosa. Vevar fram den spröda vaggvisan. Spelar den om och om igen. Tvåårspresenten, som hade varit med varje kväll tills ...
Hon hör honom inte komma. Märker honom först när han sjunker ner bredvid på golvet och tittar på henne utan att säga något. Hon skruvar på sig under hans blick. Ler osäkert.
- Vad är det? Vad tänker du på?
- Gummistövlar. Han flyttar sig närmare och lägger en arm runt hennes midja. Ser hur hon frågande rynkar på ögonbrynen. Han fortsätter: Hur den ena inte är värd något utan den andra.
Hon möter leendet i hans blick, lägger huvudet tillrätta mot hans axel och fortsätter spela.