Nils Zetterman var en ohängd man. Att han faktiskt var ohängd var ett obestridligt faktum, men det var ändå den andra betydelsen folk tänkte på. Han hade inget arbete, ingen visste var han bodde och alla låste sina dörrar när han var i närheten. Ingen hade direkt tagit honom på bar gärning, men man visste ändå hur det stod till. Jag minns honom vagt från min barndom, men det var senare jag fick höra berättelsen om hans öde.
Av en händelse råkade jag besöka Stora hotellets restaurang i Linköping en onsdag för att inta min lunch. Jag satte mig och skådade ut över torget. Torghandeln var i full gång och Folke Filbyter vred sig halvt ur led i sin sadel.
Av doktorn hade jag blivit ordinerad ett sundare leverne, varför jag nöjde mig med två snapsar till sillen. Varm i magen och klar i strupen hade jag just angripit en anka och till den valt en Bourgogne, när en man frågade om han fick slå sig ner. Glad över sällskap svarade jag ja. Han satte sig, inte helt utan besvär emedan livremmen nog mätte fyra alnar, torkade sig om pannan och tillkallade kyparen.
Han beställde endast en varm smörgås och ett glas öl.
- Doktorns order, sade han.
Lite skamset tittade jag på min egen mat och sedan på mannen igen, inte utan respekt. Här satt en man med karaktär!
Han presenterade sig som grosshandlare Zetterman. Det frammanade hos mig en bild av tidigare nämnde man, men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag sammankoppla de två männen med varandra. De var varandras motsatser. Det skulle dock visa sig, inte bara att de var släkt, utan att de var tvillingbröder.
När grosshandlaren hörde att jag kände till hans bror började han berätta en märklig historia. De två hade sedan barnsben tyckt mycket illa om varandra. De hade ställt till en sådan förtret för föräldrarna, att fadern i testamentet, som innehöll en icke oansenlig summa pengar, en stor gård samt statsobligationer, meddelat att det inte skulle utfalla förrän pojkarna fyllt femtio år.
- Då började vi bråka om arvet i stället. Vi kom överens om att den som haft störst framgång vid förfallodagen skulle få allt. Så skildes vi åt... ja, och så vet ni ju hur det gått. Om några veckor fyller vi femtio och jag vågar påstå utan att förhäva mig, att jag vet vem av oss som kommer att bli den värdige arvtagaren.
Han log ett illistigt leende och vinkade till sig kyparen.
- Jag tar en sexa renat till smörgåsen - och ankan här ser god ut. Jag tar en sådan. Och låt det gå fort.
Han fortsatte:
- Jag hade det bästa affärssinnet, min bror var obegåvad. Jag kan väl inte förneka att jag har haft uppsikt över hans affärer - det var ju ändå en hel del som stod på spel. Min bror har redan gett upp. Själv har jag egen firma som blomstrar. Någon familj har det inte blivit, men jag har hushållerska. Hon kan laga mat. Riktigt smör och äkta grädde. Hon ser till att jag aldrig är hungrig - och aldrig törstig heller för den delen.
Hans skratt bullrade i salongen. Han var röd i ansiktet av snapsarna och svettades ymnigt.
- Det är inte lätt att följa doktorns order med den kvinnan i huset. "Man lever bara en gång" och "Ska inte husbonn som arbetar så hårt kunna unna sig något gott" säger hon åt mig. Jag har ett fotografi av henne här.
Han trevade i sin kavajficka och fick fram ett välbetraktat foto.
Jag förstod hans entusiasm; det var en skönhet.
- Så grann, men bara piga. När man har nått en viss position får man välja maka med noggrannhet, suckade han.
Han tycktes fundera på saken medan han slukade brylépuddingen.
Jag måste erkänna en viss tillfredsställelse när jag märkte att min beundran av hans karaktär saknade grund. Tidigt i livet upptäckte jag att lasten är relativ och i detta sällskap var min försumbar.
Vi beställde in kaffe och konjak och han fortsatte att berätta om sina affärer. Han tycktes inte ha något emot att övriga gäster hörde hans skrävel. Snarare stimulerade det honom och hans iver var stor när han gestikulerande förklarade skillnaden mellan snille och dårskap, mellan välstånd och armod.
Plötsligt tystnade han och stirrade framför sig. Ansiktsfärgen övergick i en blåaktig ton. Han försökte säga något. Jag bad kyparen tillkalla läkare och reste mig för att hjälpa honom, men förgäves. Han föll med en duns till marken.
När doktorn kom kunde han bara konstatera att mannen var död.
Så hade jag alltså fått höra bakgrunden till Nils Zettermans armod och antog att hans beteende var ren bitterhet mot livet.
Jag tänkte inte mer på männen förrän jag någon vecka senare läste om grosshandlarens begravning. Eftersom jag inte hade annat för mig, beslöt jag mig för gå till S:t Larskyrkan den angivna tiden.
Jag blev förvånad över det knappa deltagandet av jordafärden. Några herrar samt ett par ur den högre societeten stod runt kistan.
En distingerad herre gav mig en snabb blick. Det var tvillingbrodern - Nils Zetterman! Den man som i trasor hankat sig fram stod nu där framför mig. Förstummad iakttog jag honom och kanske han märkte det, för han vände sig mot mig igen och nickade. Kunde han känna igen mig? Knappast.
- Det är sorgligt att förlora sin ende bror.
Hans sätt att tala fick mig att glömma allt jag tidigare hört om honom; här stod en kultiverad man.
- Jag var med honom när det hände, svarade jag.
- Vi antog att det skulle sluta så här. Min bror har alltid haft problem med sitt frosseri. Doktorn gjorde sitt bästa, men förgäves.
Så lyste han upp.
- Får jag presentera min fästmö. Vi gifter oss nästa vecka.
Jag hälsade på damen, som föreföll bekant på något sätt. Jag fick dock inte tid att vidare fundera på saken, ty prästen stämde i och begravningen tog sin början.
På hemvägen stannade jag en stund i Trädgårdsföreningen. Ett äldre par tittade på mig när jag började skratta högt. Plötsligt stod allting klart för mig, hela den raffinerade plan som var iscensatt och som hade lyckats så precis i tid.
Kvinnan på begravningen vid Nils Zettermans sida var samma kvinna som varit på grosshandlarens fotografi.
Nu förstod jag vem av bröderna som var den smartaste.
Det perfekta brottet - omöjligt att bevisa.
Eva Sonnert