Linköpingsprofilen Yngve Wassberg, reklamman, grafiker, tecknare och uppfinnare, gör vad som faller honom in. Det har han alltid gjort.
-- Jag gillar äventyrligheter, att ge mig på nya saker, och ofta går det åt helsicke.
Men i så fall med musik.
I planet under Yngves ateljé trollar egenföretagaren och saxofonisten Leif Bengtsson fram nya slingor och stycken. De har mycket kul tillsammans, särskilt under mötena i det hemliga ordenssällskapet, stadens minsta, som håller hus på tredje våningen.
Där bjuds det på kulinariska och musikaliska höjdpunkter, anar man. Orden Societas T(h)omasiensis har redan hunnit fira 25-årsjubileum. Det finns fem stadiga stolar åt Wassberg, Bengtsson, Björn Kruse, Björn Gudmundsson och Tord-Jöran Hallberg och en ostadig för inbjudna gäster. Bland annat har ett par biskopar fått vara med och leka.
-- Vi har mycket på programmet och gör varje år någon resa ihop med våra familjer, berättar Wassberg.
Särskilt minns han turen till Paris och utforskningen av därvarande kloaksystem. 75-åringen känner sig lite lockad av underjordisk aktivitet. Den påminner honom om piratverksamhet och källarpriser för något som hette Kappförsäljningen på 50-talet.
Kapp-Ahl erövrade Sverige västerifrån, men det fanns plats för åtminstone en revolutionär till. Från Linköping invaderades olika landsdelar av Lennart Östlund med kappor av alla de slag för 99 kronor. Wassberg låg bakom den tuffa reklamen, som bland annat innefattade en fallskärmsattack i form av "gratiskappor från skyn".
Den som fångade någon av de 500 tygskärmarna fick rejäl rabatt på plaggen. Men framför allt fick företaget uppmärksamhet inför lanseringen i Linköping. Kappförsäljningen blev ett begrepp. Östlund, backad av Wassberg, och Per-Olof Ahl fann också varandra, samarbetade och delade upp marknaden. Sådant gick för sig på den tiden.
Kapplöpningen fascinerade Yngve Wassberg. Han hade som mest åtta-tio personer i sitt företag, MP-produktion, och udda idéer om att dra in pengar och generera vinster. Att bara vända kappan efter vinden har aldrig legat för honom.
Men hur skulle man snabbt och lätt kunna förstärka kassan i ordenssällskapet på tredje våningen? Jeopardy! I frågetävlingen fanns det pengar att tjäna. Björn Gudmundson, levande uppslagsverk, var överlägsen i den interna uttagningen och skickades till Stockholm med uppdraget att fixa finanserna åt Societas T(h)omasiensis. Hälften av vinstsumman skulle gå dit, resten fick han behålla själv.
-- Grabben skötte sig riktigt skapligt, höll stormästartiteln länge och drog in den tredje största summan i tävlingens historia, långt över 100 000 kronor.
Ordenssällskapets ekonomi var ordnad för lång tid framöver. Och Wassberg hade fått en jämlike i förmågan att finna nya inkomstkällor.
Fast inte riktigt ändå. Den automatiska varmkorvförsäljningen på 50-talet var något hetare, det måste medges. Yngve och en kompis, också tekniskt bevandrad, pulade länge med manicken i Linköping. Flera korvproducenter visade stort intresse och bjöd frikostigt på råvaror.
-- Vi blev populära i kvarteret när ungarna fick korv. Den kom fram, varm och god och klar för förtäring. Vi tog ut patent på olika detaljer och nådde så långt att apparaten testades på Stockholms T-central.
Philips köpte uppfinningen för ungefär 50 000 kronor, vill Wassberg minnas, och sålde den vidare till Kanada. Där slutar spåren. Om Yngve tar en tur till Toronto vid tillfälle kanske han känner doften av sin säregna innovation.
Riktigt så långt bär det inte iväg den här veckan, men Yngve är bortrest på 75-årsdagen. Han tycker att han hyllats nog, han har äntligen lärt sig att säga nej och att njuta av att göra det.