Vallis Lindqvist i Linköping sprudlar av livsglädje. Det är mycket svårt att tro att denna alerta dam fyller 90 år på fredag.
Av lårbensoperationen för ett halvår sedan - som för närvarande begränsar hennes möjligheter att leva ett fullt så aktivt liv som hon önskar - märks inget när hon på raska ben hämtar kaffebrickan i köket och dukar fram i vardagsrummet.
-- Men jag har faktiskt så ont sedan ett par månader tillbaka att jag just nu inte orkar med mitt vanliga helgprogram, en gallerirunda på lördagarna och konsertbesök på söndagarna, beklagar hon.
-- Fast jag vet att det kanske är mitt eget fel, tillägger hon sedan och ser något skuldmedveten ut.
-- När jag kom hem från sjukhuset efter operationen ville jag att allt skulle vara som vanligt så snabbt som möjligt igen så jag tog nog i lite för hårt till en början . . .
Tog i lite för hårt? Jo, det är så att den här damen fortfarande sköter alla hushållsgöromål helt på egen hand - även om matinköpen numera måste ske med hjälp av rullator - och deltar i en hel del föreningsaktiviteter och annat utanför hemmet.
Bland annat berättar hon stolt att hon är "mamma" till den bouleklubb, som finns inom Sveriges pensionärsförenings Linköpingsavdelning sedan cirka åtta år.
-- Det gäller ju att hålla i gång med allt möjligt för att fortsätta känna sig levande även om kroppen börjar bli gammal, konstaterar hon.
Helt följdriktigt bröt Vallis inte lårbenshalsen av en orsak som man kan förvänta sig i hennes ålder.
-- Jag trillade ner från en stege. Jag behövde stegen för att kunna byta gardiner i sovrummet . . .
När hon ser min förskräckta min tillägger hon:
-- Ja, ja, jag vet att jag är lite våghalsig. Det är det så många som säger men jag har alltid älskat utmaningar.
-- Många tyckte det var tur att min cykel stals för två år sedan. Innan dess cyklade jag gärna året om. Jag älskade frihetskänslan det gav och vinden i håret . . .
Vallis har i studiecirkelform lärt sig en hel del om bland annat litteratur, konst och släktforskning under senare år och nu är det alltså dags för datakunskap.
-- Man måste hänga med. Allt sker ju via datorer numera så jag känner mig så handikappad som inte klarar av att hantera en sådan, säger hon.
Vallis växte upp i Ljungbyholm utanför Kalmar. Hon kom, tillsammans med en tvillingbror, till världen ungefär i mitten av en syskonskara bestående av sex pojkar och tre flickor.
Hennes pappa hade eget snickeri, där det tillverkades fönster, dörrar och likkistor, och drev en begravningsbyrå.
-- Det var som ett stort familjeföretag alltihop, som vi barn började arbeta inom allt eftersom vi växte upp. Vi hade en enorm sammanhållning i familjen, som det var svårt att bryta upp ifrån.
18 år gammal mötte Vallis dock den två år äldre Helge Lindqvist, förälskade sig och flyttade efter några år till Västervik, vilket var Helges hemstad.
När de båda varit ett par i sex år gifte de sig och förblev sedan livskamrater fram till Helges död för 15 år sedan.
Efter sex års äktenskap föddes parets enda barn, sonen Göran. Numera har dock Vallis även fyra barnbarn och ett, bara månadsgammalt, barnbarns barn.
I Västervik bodde familjen Lindqvist i 40 år och där utbildade sig Vallis till sjuksköterska, vilket varit hennes dröm sedan barnsben. Sedan arbetade hon i många år som mottagningssköterska hos läkare.
-- När jag var 54 år blev jag plötsligt mycket svårt sjuk. Det var så illa att jag höll på att dö innan en professor från Lund förstod vad det var för fel på mig, berättar hon.
-- Jag hade fått ett fel på sköldkörteln som medförde att hela min kropp blev förgiftad. Professorn hade bara haft tre sådana patienter före mig, varav två dött.
Vallis överlevde dock tack vare behandling med ett nytt läkemedel men det tog ett halvår innan hon återhämtade sig, innan hon exempelvis kunde läsa och skriva ordentligt igen.
Senare har hon haft fem återfall i den här sjukdomen, den senaste gången för bara två år sedan då hon var nära att dö igen.
-- Jag har också haft en massa problem på grund av att jag egentligen är ett missfoster, tillägger hon frankt.
Så berättar hon att hon och tvillingbrodern föddes med en hel del missbildningar. Hon har genomgått flera operationer, bland annat tre för att rätta till diverse bukorgan som inte "suttit fast" på rätt sätt.
Vissa problem som missbildningarna medfört har hon dock fått acceptera att leva med.
-- Jag tycker att jag alltid kommit igen efter varje prövning med förnyad styrka. Jag har alltid haft en positiv livssyn. Det är en gåva jag är föddes med och som jag är mycket glad för.
Vallis berättar att minnet inte är lika bra som förr, att hon numera inte alltid kommer ihåg vem som är kompositören när hon hör ett musikstycke eller vem som gjort ett konstverk, som hon ser.
-- Jag känner mig så fattig när jag märker att jag glömt sådant här som jag alltid varit så intresserad av . . .
Det är dock inte mycket hon beklagar sig över. I stället pratar hon gärna om det hon klarar av - och njuter av - att göra.
Vallis har rest väldigt mycket, först tillsammans med sin make och sedan med väninnor eller på egen hand, men nu orkar hon inte det längre.
-- Men jag har väldigt många fotografier från alla resor och jag skrev alltid utförliga resedagböcker. Så numera läser jag ofta dessa dagböcker och tittar på fotografierna och återupplever resorna.
Att lösa korsord är något annat Vallis gärna ägnar sig åt. Svåra korsord ska det vara, så det blir en ordentlig utmaning, poängterar hon.
Målar gör hon också ofta och läser, även om det, liksom korsordslösandet, numera kräver att hon vid sidan av glasögonen använder ett förstoringsglas.
-- Jag läser inte romaner, facklitteratur eller uppslagsverk ska det vara. Hittar jag något intressant i sådana böcker kan jag bli sittande i timmar här hemma eller på biblioteket.
-- Ja, jag är fortfarande så nyfiken på livet. Jag har så mycket att göra att jag aldrig har en ledig stund.
Det konstaterar den blivande 90-åringen som firar på högtidsdagen tillsammans med några väninnor och sedan med familjemiddag på söndag.