När Birgitta var 14 år ringde hennes mamma till apoteket Wasen och frågade om det fanns något lämpligt arbete för en ung flicka. Jodå, det fanns det, bara flickan var beredd att lära sig skriva maskin.
Hon började som elev och fick hjälpa till med allehanda sysslor, bland annat tillverkning av dekokter och piller, eller när man med hjälp av hävert fyllde "Häxa vitaminsirap" på flaskor.
-- Jag var en noggrann person och åkte ofta på lite tråkiga uppgifter, säger hon. En jätteuppgift som föll på hennes lott var att lägga upp apotekets lager på s k defektkort som sedan användes som underlag när man skulle beställa hem nya varor.
När tillverkning och distribution flyttades till Industrigatan 42, I42, som Birgitta säger, så flyttade hon med. Där gjordes flyt-ande medicin, salvor, krämer och tabletter.
-- Än i dag minns jag stämningen. Och lukterna från de säsongsbetonade tillverkningarna. Vid jul, exempelvis, var det glögg och senap. I januari -- då var frukterna som finast -- skalade vi apelsiner för framställning av "syrupus aurantii" som i sin tur användes vid andra beredningar.
Skalen togs tillvara medan de skalade apelsinerna skickades runt till apotekspersonalen att äta. Birgitta började så småningom längta efter kontakt med kunder och sökte sig 1963 till apoteket Kronan som då låg på S:t Larsgatan.
-- Tänk så mycket vi skrev för hand på den tiden, och på skrivmaskin. Det blev revolution när skrivmaskinen med minne kom! Datorer hade vi hört talas om, fast dom fanns i Amerika. Ingen kunde föreställa sig hur snabbt utvecklingen sen skulle gå.
Mellan 1966 och 1975 var Birgitta hemma med de två barnen. Mot slutet av den perioden grubblade hon lite på hur hon skulle kunna komma tillbaka till arbetet. Det kom att ske via en "bank", i dag skulle man kanske säga "pool" där man fick rycka in vid plötsliga behov på något apotek.
Det blev en mild slussning tillbaka. Birgitta tyckte att det var roligt att befinna sig ute i arbetslivet igen även om mycket ändrats under decenniet som gått. Hon sökte och fick en tjänst som 1977 delvis omvandlades i utbildning: Två dar i veckan åkte hon till Norrköping och apoteksteknikerutbildningen, övriga dagar jobbade hon heltid.
-- Det här var tufft, jag hade inte gått i skolan på evigheter. Men jag är glad att jag gjorde det!
1994 fick Birgitta en förfrågan om hon ville bli rökavvänjare.
-- Det var en utmaning. Men tack vare att jag hade haft gympagrupper sen 1972 och tyckte att det var lätt att få kontakt med folk, vågade jag faktiskt ta steget!
Ytterligare en erfarenhet låg henne inte i fatet -- tvärtom: Birgitta har varit rökare. Hon började röka som ung, "man talade inte om riskerna då", och slutade på nyårsafton 1979/80.
-- Jag hade tröttnat på att folk omkring mig tjatade att jag skulle sluta: "Ohhh, måste du ställa dig och röka under fläkten nu igeeeen?"
Som en av sexton personer fick Birgitta en komprimerad rökavvänjningsutbildning och började detta arbete i oktober 1994. Det här är det absolut roligaste hon gjort, säger hon om sina många kurser på företag, skolor och såna som anordnats i apotekets regi.
-- Det är hundratals människor jag har träffat i arbetet med rökavvänjning och det händer ofta, när de tittar in i ett ärende till apoteket, att de säger: "Nu har jag klarat det i fyra år" -- ja, eller hur länge det nu kan vara. Det känns som om man fått vänner för livet!
Birgitta slutar nu jobbet på apoteket även om hon ännu inte uppnått "riktig" pensionsålder. För framtiden har hon tillfrågats om hon kan ha hand om utbildning av nya rökavvänjare.
-- Det vore roligt att kunna hjälpa till med det, jag har fått många erfarenheter under årens lopp, såna man kanske inte kan läsa sig till.
Har man som Birgitta varit rökare själv förstår man lättare fällorna på vägen för dem som vill sluta.
-- Jag vet att många betraktar cigarretten som en vän, men den är en fiende, ingenting annat!
Lyckas man sluta känns det verkligen som om man fått ett nytt liv, säger hon, och berättar om råd hon ger folk. Paradoxalt nog vill hon inte rekommendera dem att göra som hon själv och väninnan -- sluta röka på nyårsafton av alla dar.
-- Det kan komma en liten likör där efter tolvslaget och så går det inte den dan heller! Nej, bestäm hellre ett datum och gör ett ärligt försök då. Man måste vara mentalt förberedd.
Det mentala förberedandet har hon själv ägnat sig åt inför sin sista dag på jobbet, nyårsafton (!), med hjälp av en variant på muckarkamn: hon har klippt av en måttband centimeter för centimeter.
Nu är måttbandet snart slut, liksom hennes värv på apoteket, men mycket annat fortsätter eller börjar.
Förutom eventuellt fortsatt arbete med rökavvänjning blir det Friskis, "så mycket jag orkar", barnbarnen -- "givetvis", promenader och besök på biblioteket. Men hon har samtidigt inte krav på att föra en hyperaktiv pensionärstillvaro:
-- Nehej du, städa tar jag lätt på numera, och lata mej kan jag absolut. Ibland sätter jag mig ner och tittar långa stunder på inspelade konståkningsprogram.
En liten glädjepiruett kan hon kanske göra själv just på nyårsafton, inte bara för att hon slutat jobba utan för att hon faktiskt då också firar tjugofemårsjubileum som rökfri!