q Ännu en välkänd Linköpingsbo har med vännen Olle Hallbergs bortgång gått ur tiden. Vi lärde känna varandra redan i början av 1940-talet främst beroende på vårt gemensamma intresse för Finland. Jämngamla som vi var beundrade jag Olle, som inte tvekade att först delta i det heroiska vinterkriget och sedan i det så kallade fortsättningskriget, som blev alltmer omdiskuterat under tidens gång, tills Finland äntligen erhöll vapenstillestånd hösten 1944. Själv stod jag som anmäld frivillig under vinterkriget som ersättare för den svenska frivilligkårens själasörjare, pastor Hans Åkerhielm. Under fortsättningskriget vikarierade jag några gånger för kyrkoherde Folke Palmgren i svenska Olaus Petri i Helsingfors och hade därmed möjlighet att kontakta mina frivilligt anmälda landsmän ute vid fronten.
För den skull hade Olle Hallberg och jag alltid något att resonera om från vår tid i Finland. Som frimurarbröder sedan många år hade vännen Olle och jag dessutom många gemensamma minnen från ordenslivet med dess alltid stimulerande brödraskap. Med sin ljusa livssyn och synnerligen rika livserfarenhet utgjorde Olle Hallberg en omistlig länk i den stora brödrakedjan och bekantskapskretsen i övrigt.
I sorgens och saknadens stund tänker jag därför med stor tacksamhet på alla de många minnen, som vännen Olle och jag hade gemensamt, samtidigt som jag varmt kondolerar hans familj med nära och kära.