Utanför köksföns-trey vajar energiskogen. Därinne ligger energiknippet Noelle, 3 månader, på en filt och pratar, ler och vevar oavbrutet med armar och ben.
För ett par, tre år sen satt hon i potatblasten, som norrlänningarna säger, då var hon inte påtänkt.
Då jobbade hennes mamma, Marie Fernström, bland andra spädbarn dagarna i ända. Hon var barnmorska på Sahlgrenska universitetssjukhuset/Östra sjukhuset i Göteborg och bodde i Stenungsund med sin dotter (nu även Noelles storasyster) Emilia, då sex år. Sonen (och numera storebrodern) Linus var sju och bodde med sin pappa i Partille.
I oktober 1999 åkte Marie med några jobbarkompisar över ett veckoslut till ett hotell/spa i Tylösand. På samma ställe firade Mikael Sundin, skåning till börden men bosatt i Linköping, tjugoårsjubileum av grundskoleavslutningen tillsammans med sin gamla klass.
Sen gick det som det brukar när en berättelse börjar som den här och Mikael blev så småningom Noelles pappa.
På sommaren samma år som han träffade Marie hade han köpt ett torp i Skeda. Det tänkte han renovera, bygga ut och bosätta sig i.
Så skulle det också bli, men han visste inte då att han skulle få sällskap bland virke, målarpytsar och vattenpass.
-- Under hösten efter Tylösandhelgen träffades Mikael och jag ofta och kom fram till att vi ville bo ihop. Men vem skulle flytta vart? Som ensamstående mor hade jag god hjälp och stöd av mina föräldrar som bodde i närheten. Och, inte minst viktigt, Linus bodde ju också nära oss, säger Marie.
Trots en del svåra överväganden kom paret fram till att försöka satsa på en gemensam bostad i torpet i Skeda.
-- Jag har aldrig varit rädd för utmaningar, precis. Vill man förändra sitt liv måste man våga släppa något av det gamla. Och det var dags för ett par oskrivna blad i mitt liv att börja skrivas!
Marie sålde huset i Stenungsund och sökte jobb på Universitetssjukhuset i Linköping. Efter att ha hyrt av goda vänner i Skeda ett år flyttade de så in i torpet: Mikael, Marie, Emilia och (ja, så småningom) Noelle. Och Linus förstås, även om han mest bor hos sin pappa.
-- Efter om- och tillbyggnad liknar det här kanske inte längre ett torp, säger Marie och visar runt i det egenritade huset som knappast kan kallas dussinmodell.
Mikael är utbildad snickare i botten -- något som kommer väl till pass i sammanhanget. Lika mycket kommer det förstås till pass att han är försäljningschef på ett företag i återvinningsbranschen ...
Lite rätt har hon, Marie, åtminstone har torpstorleken försvunnit. Men gamla takbjälkar, en del väggar och den gamla spisen är kvar, något som blir effektfullt tillsammans med det moderna barköket, det vackra klinkergolvet och den speciella avslutningen av vardagsrummet. Detta är både ut- och uppbyggt med en takhöjd som kan tävla med en mindre kyrkas.
En trappa leder upp till sov- och gästrum och från hallen däruppe kan man blicka ner över det "höga" rummet och upptäcka familjens katter i fåtöljerna som ställts ihop i ett hörn på grund av ombyggnadsarbetena.
-- Folk undrar hur vi kan bo i en byggarbetsplats, men så farligt är det inte, säger Marie.
Skulle hon tröttna tar hon en tur med sin 24-växlade cykel eller ger sig ut på en joggingrunda i det närbelägna spåret.
-- Motion är också nåt jag prioriterar i mitt liv.
Allt annat som är viktigt för henne vet vi redan.
Ännu ett tag kan hon ta dagen som den kommer -- ja, något styrd av Noelle och de andra familjemedlemmarna är hon förstås, men än har hon föräldraledigt från sitt jobb på US.
Apropå jobbet, säger hon, där började jag förresten den 26 juni för exakt två år sen. Samma dag i år fyller hon 40. Att det ännu inte är total ordning på torpet inför födelsedagen gör inget: det stora kalaset blir nästa år när Mikael fyller 40.
Men lite släkt och vänner blir det ändå snart, i slutet av månaden ska Noelle döpas och då blir säkert Marie också firad på ett hörn.
Eller i ett hörn, ska man kanske säga, med tanke på husrenoverandet.