På torsdag, den 29 juli, fyller han 70 och verkar mest överraskad av det själv. Jubilaren avstår frivilligt från fanfaren och låter sig hellre hyllas, och förföras, av världens vackraste kvinnor.
-- Musik och vänskap hör intimt samman.
Operettlustspelet, som startade vid Linköpings slott i fredags, gör en paus på Ottos födelsedag. Det är säkert ingen tillfällighet. Gudinnan Venus (Eva Magnusson) och sköna Helena (Eriksson) vill ju få tid att rå om sin älskade ackompanjatör.
Det är symptomatiskt att Freudenthal turnerar och jobbar hårt kring 70-årsdagen. Han är en seg rackare och arbetsnarkoman, nästan lika stark i armarna som flink i fingrarna.
När plankor ska bäras och bänkrader byggas upp på spelplatserna är operettens veteran och musikaliske ledare en av de aktivaste. Han tar ett grabbatag om pianot också och rör sig nästan lika smidigt som för 55 år sedan när Otto efter realexamen i Norrköping stod inför sitt livs viktigaste val.
-- Det var pianist jag hela tiden ville bli.
Utbildningen började redan som barn. Pappa Heinz, dirigent i Norrköpings orkesterförening, undervisade sonen på fiol, men Otto har även genomgått trumpet-, trombon- och tubastudier. Allt han rör vid blir till musik.
-- Förstår du hur avundsjuka vi är som inte har några sådana talanger?
Otto, hyllad och beundrad, har fått frågan förr:
-- Javisst, men alla är duktiga på sitt sätt. Jag kan bli svartsjuk på en skicklig snickare.
Eller skomakare då. Otto, en flitig vandrare, håller dem i arbete.
-- Jag tar långa skogspromenader hemma vid Bäckfall utanför Rimforsa. Det är härligt att umgås med vänner men också skönt att vara ensam.
En knäskada, som han ådrog sig vid en bilolycka i England, har läkts tack vare träningen. Otto var en lång period i walesiska Dolgellau, där han har sitt andra hem. Han vandrade minst 12-15 km varje dag, plockade sten på stranden och såg solen gå upp och ner i vattnet.
-- Vi ska anordna en musikfestival på platsen i augusti med deltagare från många länder.
Freudenthal ligger bakom den också. Han har massor i görningen, det här med pension är inget som den framgångsrike musikern och tonsättaren tänker på.
-- Men jag lever helt planlöst, påstår han, tar lite jobb när det passar, skriver musik och övar några timmar varje dag. Det måste man.
Efter premiären på Den sköna Helena vid slottet beordrade Otto sin ensemble till repetition klockan 11 nästa förmiddag. Han är ytterst seriös i musikaliska sammanhang men samtidigt en skojfrisk natur, som skämtar friskt med sin omgivning och med sig själv.
-- För det mesta har jag roligt som sjutti, skriv något kul om mitt sätt att leva, lite utanför för att få överblick.
Det är också en form av lustspel. 70-åringen växlar verkligen mellan ytterligheterna. Den enkla stugan i Bäckfall och det stora slottet i Linköping. Gissa vem som huserar i kungens kammare!
-- Inte så illa, va, säger Otto, påtagligt belåten med arrangemanget.
Hemma i Rimforsatrakten är det ont om bekvämligheter. Otto noterar, inte utan tillfredsställelse, att mobiltelefonen (som operettsällskapet tvingat på honom) inte fungerar. Och han har aldrig haft vare sig tidning, radio, teve eller grammofon.
-- Jag vill inte lyssna på musik på det sättet, det är som att se reproduktioner av gamla mästare.
Jacques Offenbach (1819-1880), kompositören till "Den sköna Helena", har dock Freudentahls öra, trots att operetter egentligen inte är Ottos likör. Han ser sig som en missionär för klassisk kammarmusik, som motvikt till den kommersiella masskulturen.
-- Men Offenbach var bra, han kunde sitt hantverk.
-- Din favoritkompositör?
-- Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975), bortsett från mig själv, ha ha.
Otto Freudenthal flyttade till London i tonåren och slog igenom som pianist på omfattande konsertresor över hela Europa. Han hade sin internationella glansperiod från 1961 och tolv år framåt som personlig och musikalisk assistent till den tyske dirigenten dr Otto Klemperer och var en kort period professor på högskolan i Manchester.
Efter Klemperers bortgång 1973 återvände Freudenthal till Sverige för att få tid och lugn att komponera. Snart var han engagerad i ett flertal musikaliska sammanhang, fick allt större uppmärksamhet och det första Palmærpriset som Corren delade ut 1983. Otto skrev 30-40 kompositioner på några år, och det mesta av hans enorma produktion finns hemma i Bäckfall.
-- Jag tycker synd om min son Felix, som ska behöva ta vara på det. Musik är verkligen ingen bristvara.
Otto berättar en historia om Bach, Johann Sebastian (1685-1750), med sådant eftertryck att han verkar tro på den. Felix Mendelssohn (1809-1847) hittade ett verk av den forne mästaren som slaktaren i kvarteret slagit in köttet i. På så vis räddades en skatt åt eftervärlden.
Vad spelar man för stycken av Freudenthal om hundra år? Ingen vet. Det mesta är slaktat, förmodar han.
Otto har inte några högre tankar om mänskligheten, som missbrukar sitt förnuft och missköter sin jord. Vi gör små framsteg, tycker han, men det går alldeles för sakta. Och för sällan till musik av den klassiska sorten.
Då är det tur att det finns skönsjungande gudinnor som älskar honom. Vilken annan 70-åring blir på sin födelsedag förföriskt uppvaktad av Venus och sköna Helena, världens vackraste kvinnor?