Det börjar närma sig kväll och den här dagen har varit i lite av en dimma. Jag fick ett samtal på förmiddagen från Catrin med meddelande om att P-O hade gått bort. Jag har känt P-O sedan 1974. Jag har sedan dess betraktat P-O som en av mina bästa vänner, som alltid har ställt upp och funnits till hands.
P-O och Catrin har varit lätta att ha att göra med. Vi sågs inte under hela två år och när vi väl kom ihop igen så var det som om vi aldrig hade varit ifrån varandra. Sedan många år så har vi haft en tradition att träffas och äta middag hemma hos P-O och Catrin runt trettondagen. Det var P-O som propsade på att det skulle vara hemma hos dem, så att han säkert skulle bli mätt. Det var ett litet smakprov på hans humor. P-O hade en riktig entertainer inbyggd i sin kropp. Det gick inte en enda gång att vi träffades utan att vi hade kiknat av skratt.
Vi har genom åren haft många trevliga stunder, jag tänker bland annat på när vi var på visfestivalen i Västervik och hade en fantastisk helg. Jag tänker på hur många gånger har vi inte sagt att vi måste göra om det? Jag tänker på hur fort livet rinner iväg. Nu blir det inte någon upprepning av den resan.
Jag skulle kunna skriva en bok om alla våra diskussioner som har varit. P-O var glad i diskussioner, han kunde gå på djupet i de flesta sammanhang utan att för den skull vara tråkig. Kunnandet var mycket brett, han var inte alltid rätt ute men han var man nog att erkänna att han hade fel och gå vidare. Jag kommer speciellt ihåg, en kväll, vi satt och diskuterade ekonomi, något som han var väl insatt i. P-O kunde inte tänka sig att vi hade rätt i vår tankegång, så han tog helt enkelt telefonen och ringde någon som kunde ämnet trots en sen lördagskväll. Jodå, vi hade rätt och P-O sa att det var på tiden att vi hade rätt i något.
P-O var alltid full av projekt, och han genomförde det han föresatt sig. Han var en mycket målinriktad människa. P-O var även händig som få, vilket man kan se på alla hans projekt, som egna villan och hans dammar. Dammarna är ett mycket speciellt ställe för alla oss som kände P-O. Jag kommer ihåg när han talade om sitt projekt med dammarna så lät det som en ren utopi, men de finns i dag precis som han beskrev det från första stund.
P-O hade även ett stort kontaktnät, var det något som han inte klarade själv så kände han alltid någon som kunde. Kännetecknande för omtyckta människor är att de har lätt för att skapa ett stort kontaktnät. Jag kan garantera att ingen människa som träffade P-O gick oberörd därifrån.
Våra tankar går till Catrin, som troligen har skapat en hel del av det vi tyckte om hos P-O. Vi tänker även på deras stora stoltheter, sönerna Tommy och Sam. Man kunde höra en förändring i P-O:s röst när han talade om dem, det var stolthet. Jag kommer att sakna den rappa käften som hade svar på det mesta, våra diskussioner och komma ihåg våra resor för länge sedan och de kurser vi gick ihop. Många tårar har trillat under dessa nedskrivna ord men även en del skratt över alla roliga saker.
Vi sörjer en riktig fighter som till slut fick ge sig.