Jag kom 1977 till Linköping och började på högstadiet på Munkhagsskolan där Pär Berg och jag snabbt blev kompisar. Vår vänskap utvecklades och vi hittade gemensamma intressen, busade, pluggade, satt i hans pojkrum i Duvkullen och diggade till "Sheena is a punk rocker" med Ramones, pratade om tjejer, tjuvrökte på balkongen och satte oss på våra trimmade moppar och kände oss som kungar över gatan för en kväll. Pär var en lugn och tankfull kille, trygg i sig själv, någon som vi i killgänget såg upp till. Alltid omtänksam mot sina närmaste.
Med tiden skildes våra vägar, Pär påbörjade verktygsteknisk linje på Ljunkan men vi återsågs senare i livet på en av Linköpings största arbetsplatser där vi hade många givande samtal om livet och alla dess glädjeämnen. När budet om Pärs bortgång nådde mig, var det svårt att förstå att Pär inte finns med oss längre. Hans liv tog hastigt slut den första dagen i oktober, nu finns han endast i mina och andra vänners tankar och jag känner mig glad och tacksam över att ha fått lära känna Pär.