Född: 1927
Familj: Maken Bengt Hesser, tre döttrar, sex barnbarn.
Bor: Bjälbogatan i Linköping (flyttar snart till Stockholm)
Yrke: Tolk (engelska, franska, persiska).
Ideella uppdrag: Styrelsearbete (ordförande i många år) för The Anglo-Swedish Society i Linköping.
Fritidsintressen: Familjen, barn och barnbarn, klassisk musik, promenader i naturen (gärna kring fritidsstället i Loftahammar).
Nu har Linköpingsparet Parvine och Bengt Hesser firat guldbröllop och står i färd med att flytta till Stockholm för att komma närmare barn och barnbarn. Efter 38 år i huset på Bjälbogatan finns det en hel del att packa, sortera och välja bort.
-- Jag har noga mätt golvytan i lägenheten och vet att vi får plats med de två stora persiska mattorna, säger Parvine.
Dem gör hon sig inte av med. De vackra mattorna är i bokstavlig mening hennes knytning till Iran. Flyktingar, dramatiska livsöden och otaliga tolkuppdrag är det på ett annat sätt.
-- Jag följer utvecklingen i landet, är i hög grad emot regimen men har inga personliga kontakter kvar.
Det är genom sin mångåriga verksamhet som tolk hon på nära håll fått möta verkningarna av den islamiska republiken (från 1979). Under 80-talet kom många iranska flyktingar till Sverige, och det rådde motsättningar mellan grupperingar i bland annat Linköping.
Parvine har inte varit politiskt aktiv utan tolkat vad som sagts i olika sammanhang och hållit sig strikt inom ramarna.
-- Ibland har folk från olika kulturer svårt att förstå varandra. De tänker så olika.
Parvine har jobbat åt Linköpings kommun i många år och på senare tid varit anställd på Språk- och tolktjänst i Norrköping med uppdrag i de mest skiftande sammanhang. Under en lång period var hon ensam i länet om att tolka på persiska.
Hon har jobbat mycket på flyktingmottagningar, polisen, socialen, tingsrätten, länsrätten, hovrätten och på senare år allt mera på Universitetssjukhuset. Flyktingmedicinskt centrum (FMC), som startade i Linköping 1986, blev en central punkt för Parvine. Hon har varit nära lierad med Anna-Charlotte Hermansson, psykolog på FMC, i läkande samtal för människor som varit utsatta för krig, tortyr och vanvett.
-- Det är mycket tragik och många svåra livsöden som jag har tagit del av. Och det är klart att man bli berörd och bedrövad av vad som kommer fram. Depressioner, hemlängtan, apati, fruktan, ovisshet, kroppsliga och själsliga sår. Parvine har varit en brygga på FMC, den person som förstått och förmedlat flyktingarnas utsatthet och ångest.
Sina egna olustkänslor har hon, på grund av tystnadsplikt, inte kunnat dela ens med sina närmaste. Men Parvine säger att musiken varit hennes stora stöd.
-- Klassiska stycken på radion eller bandspelaren i bilen har hjälpt mig på vägen.
Kanske hade hon slutat tidigare med arbetet utan de starka banden med FMC. Men en vädjan från en medelålders kvinna gjorde också starkt intryck på Parvine.
-- Hon sa till mig att det var Gud som ville att jag skulle komma hit för att hjälpa flyktingar.
I sin speciella roll har Parvine fått människor att öppna sig och avslöja hemligheter. Ibland har hon förstått att deras historia inte stämt med verkligheten.
-- Jag minns särskilt en flicka, 18-19 år, som efter ett polisförhör utbrast: "Oj, vad jag har ljugit i dag!"
Parvine Hesser är själv kristen men inte religiöst aktiv. Hennes mamma var engelska, pappan iransk tjänsteman med hög befattning. Han verkade bland annat som diplomat, generaldirektör, statsråd och blev efter pensioneringen chef för det iranska Röda Korset.
Det var ett jättesteg Parvine tog i sin ungdom, när hon bytte land, kultur och i viss mån livsmönster. Dock hade hon levt ett relativt fritt och skyddat liv i Teheran.
-- Familjen tillhörde övre medelklassen, och vi umgicks mycket med européer.
Parvine tog sånglektioner, spelade piano, tennis, simmade och åkte skidor, berättar hon. Och i slutet av tonåren fick hon fara till Paris (Sorbonne) och London för att studera litteratur och språk.
-- Jag läste engelska, franska, italienska och latin.
Svenska? Det fick bli naturmetoden sedan hon fallit (pladask i Östersjön) för den blivande advokaten Bengt Hesser.
-- Vi gifte oss 1953 och mitt sista besök i Iran gjordes tre år senare. Sedan kom revolutionen.
Nu ska det alltså flyttas igen, under mindre omtumlande omständigheter. Men det är tillräckligt ansträngande ändå.
-- Flyttlasset går i mitten av mars, så tiden börjar bli knapp.
De har ändå ett antal dagar på sig att packa. Och Parvine är van vid värre perser än så.