Ingrid Carlsson, 80 fyllda, var säkerligen den äldsta debutanten bland 7 438 åskådare i Cloetta Center.
-- Vilken fin hall! Men man bör ha med sig en orienterare för att hitta sin plats.
Det var precis vad Ingrid hade. Svärsonen (f d) Lasse Larsson eskorterade henne till premiären i den nya arenan. Arm i arm tågade de in på läktaren efter att först ha tömt var sin mellanöl i en av två barer på tredje planet.
Där var det Ingrid som bjöd och blev häpen över priset, 45 kronor plastmuggen.
-- Och riktigt kall var ölen inte heller.
Efter mer än 40 år på det legendariska Industricaféet på Oskarsgatan har hon stor sakkunskap.
Även om efterfrågan på maltdrycker var mer begränsad där än i hockeybaren.
-- Vi serverade inget alkoholstarkare än lättöl. De flesta besökare drack kaffe i stora mängder. Det kunde bli både påtår och tretår och kostade inget extra.
Ingrid bredde smörgåsar, tusen och åter tusen under drygt fyra decennier. Lasse har räknat ut att de skulle räcka jorden runt, mer än ett varv. Och mätta många magar.
Ingrid värvades av ägaren Rune Lind 1958 efter att ha serverat på Cirkuscaféet och blivit uppskattad av gästerna. Hon har minnen för en tjock bok.
-- Jag började samma år som Sverige tog VM-silver i fotboll och 1959 var det väl som Ingemar knockade Floyd? Då blev gubbarna som tokiga.
Liksom servitrisen. Ingrid har alltid gillat idrott och gärna levt ut sina känslor på arenorna.
-- Mest gick jag på speedway och skrek mig hes på Filbytergrabbarna. De var duktiga på den tiden, och Fundin var fantastisk.
Ingrid Carlsson, född i Helsingborg 1924, glömmer inte sina ungdomsfavoriter. HIF, rött och blått, är fortfarande laget i hennes hjärta.
-- Det har aldrig blivit riktig fart på fotbollen i Linköping. Men hockey kan vi spela, det vet jag nu.
Ingrid har fascinerats av sporten på tv, farten, kraften, spänningen, de snabba skiftningarna. Men den äkta varan blev inte riktigt som hon tänkt sig.
-- Rinken var mycket större än jag anat, och man hade svårt att se vad som hände över hela isen. Räddningen var närbilder och repriser på skärmen under taket. Ibland tittade jag mest på den.
Hon smygkikade också på sina bänkgrannar, massiv majoritet av män i relativt mogen ålder.
-- Det fanns några unga tjejer, som satt en bra bit ifrån mig. Men fler tanter borde ta chansen. Hockey livar upp en.
Barnbarnet Rikard, utbytesstudent på Nya Zeeland, hade ringt och varnat mormor.
-- Han fruktade väl att jag skulle få en infarkt på min första hockeymatch. Men det var lugnt. Allt för lugnt.
Rättvist resultat? Nej, Ingrid tycker att LHC skulle ha vunnit med mer än 2-1 över Malmö.
-- Det var stolpe ut och puckar som strök förbi målet. Då ropade jag till, kunde inte låta bli. Man ska väl leva med sitt lag?
Ingrid vill gå fler gånger men vet inte om hon vågar ge sig dit själv. Tänk om hon skulle komma vilse i den väldiga arenan och bara hitta baren?
Då är det tryggt att vila i armarna på en orienterare. Senast Lasse Larsson uppmärksammades i våra spalter var under 5-dagars i Östergötland 1987. På alla nytryckta kartor hade en symbol fallit bort och ett stort berg i närheten av etappmålet vid Tinnerö saknades. Katastrof.
Vad skulle kartritaren hitta på? Göra om kartorna? Nej, terrängen! Lasse sprängde bort berget och räddade tävlingen. Tala om handlingskraft.
Nu har han fört svärmor till etappmål i Cloetta Center, som hon lämnade sprängfylld av intryck. Passionen väcktes, debuten gav mersmak. Tant vare här!