n Vännen och fackföreningsmannen Paul Karlsson finns inte mer. Beskedet om hans bortgång skakade om mig rejält.
Jag lärde känna Paul i slutet av 70-talet då han blev aktiv i Handelsanställdas förbund. Våra kontakter blev tätare och efter det att han efterträtt legendariska fackföreningskämpen Karl Andersson som klubbordförande på Hjalmar Blomqvist porslinslager i Linköping utökades våra kontakter ytterligare.
Pauls aktivitet ökade med åren och efter ett par mandatperioder i avdelningsstyrelsen tillträdde han som ordförande i Handels avd 16 Linköping.
Paul var ordförande i avdelningen fram till dess att hans sjukdom satte stopp.
Under alla år kämpade Paul oförtröttligt emot sina svåra sjukdomar utan att beklaga sig. Enligt Paul fanns det alltid människor som hade det svårare än han. Paul såg aldrig några hinder utan enbart möjligheter.
Paul Karlsson var också ledamot i Handelsanställdas förbunds överstyrelse och ledamot i förhandlingsdelegationen på det område som stod honom närmast: lagerarbetarnas av-
talsområde. Han var oerhört stolt när han vid hemkomsten från förhandlingarna kunde rapportera om framgångarna för våra medlemmar. Särskilt var han glad över när vi kunde justera upp lägstalönerna, alltså lönerna för de allra lägst avlönade.
Paul var en genuin fackföreningsledare, vilket innebar att han var både fackligt och politiskt aktiv.
Under en period var han också ledamot (s) i kommunens informationsnämnd. Han värnade alltid om de människor som hade det allra svårast i samhället och de med minst inflytande.
För honom var den fackliga och politiska rörelsen nödvändiga verktyg för att nå fram till hans visioner om det goda samhället.
Paul Karlsson var en fin kamrat och mycket lätt att samarbeta med.
Han var alltid glad och i denna stund minns jag våra samtal om livets vardagshändelser och diskussioner om världsläget.
Mina tankar går nu till hans fru Christina och barnen i deras sorg och saknad.