Under flera decennier spelade han en central roll i svenskt kulturliv som författare, litteraturkritiker och stridbar polemiker.
Som 24-åring debuterade han med diktboken Den döda fågeln. Den var ett stycke vemodsfylld naturlyrik av en ung, sensibel poet som ännu bekände sig till en konservativ idétradition. Den inriktningen präglade även hans tid som litteraturrecensent i Svenska Dagbladet under 40-talet.
År 1951 kom hans biografi över moderns kusin Agnes von Krusenstjerna. Den bröt med gängse föreställningar om hur en avhandling i litteraturhistoria borde vara uppbyggd. Den var ett skönlitterärt verk med fokus på familjeminnen, släkttragedi och Krusenstjernas stora romaner med Fattigadel som tyngdpunkt.
Samma år tog Lagercrantz steget över till Dagens Nyheter och var chef för dess kulturredaktion i nio år. Efter Herbert Tingstens avgång som chefredaktör fick tidningen två chefredaktörer, Lagercrantz och Sven-Erik Larsson. Stridigheterna dem emellan pågick i många år.
Lagercrantz vittnade senare om hur han gradvis blivit mer intresserad av samhällsfrågor, hur diktandet om döden och kärleken avlösts av medvetenhet om "sambandet mellan ekonomi och moral". Värdeord som "liberal" förlorade sin mening för honom.
Han blev en flitig medarbetare även på DN:s ledarsida och gjorde liksom företrädaren Tingsten intervjuer med ledande politiker och reportageresor runt om i världen. Mest omdiskuterad blev Lagercrantz artikelserie 1970 från kultrevolutionens Kina med en övervägande positiv beskrivning av gemenskapen i det kinesiska samhället.
Då hade vänstervinden dominerat sedan mitten av 60-talet, brutit upp invanda föreställningar och ställt nya krav på jämlikhet och jämställdhet. Och Lagercrantz fanns på barrikaden i stort som smått.
-- Jag känner en stigande vrede mot vår civilisation, dess självgodhet, dess dubbelspråk och min egen del i det, yttrade han i en intervju.
Jämsides med polemiken och tidningsarbetet fördjupade han sig i litteraturen. Han gav ut egna dikter som Tröst för min älskling samt studier av författare som Dante och Nelly Sachs. Några år efter avgången från DN 1975 kom hans stora verk om August Strindberg, följd av böcker om Joseph Conrad och Marcel Proust.
Lika hastigt uppflammande som han var i debatten, lika inkännande och lyssnande var hans litterära analys. Tolkningarna var alltid personliga, stilen klockrent enkel och stundom kryddade med eleganta metaforer.