-- Sex-sju år gammal stod jag på en stol och lekte präst.
Sedan dess har Martin ränt i höjden, liksom predikstolen. Orden har blivit fler, åhörarna också.
Linköpingsbiskopen skriver manus, lär sig allt utantill och stryker "darlings", älsklingsuttryck. Men sedan improviserar han gärna och tittar sällan på papperet.
-- Det är svårt att predika, säger han, men det är lustfyllt.
Pappa kyrkoherden i Sankt Johannes i Malmö var inte bara en far utan en förebild. Den blivande biskopen följde i hans spår, spelade orgel och förkunnade tidigt Guds ord.
På söndag fyller Martin 60 år och firar förstås med högmässa i domkyrkan. Men då har han redan hunnit hyllas av hustru Hilda, barn och barnbarn vid en familjefest hemma i biskopsgården i dag.
Lekfullheten finns kvar och lockas fram av barnbarnen. När Martin spelar fotboll med åtta-årige Markus lyser det i ögonen och han får ett lyckligt skimmer över sig.
På frågan vad ordet familj betyder för honom blir biskopen tyst ett ögonblick. Han undviker de tvärsäkra svaren, vill inte riskera att såra någon.
-- Jag växte upp i en traditionell kärnfamilj och hade turen att få en trygg barndom. Jag har begåvats med fyra barn, fyra barnbarn och har ett femte på gång. Jag är en rik man.
Samtidigt noterar han att Sverige har flest enpersonshushåll i världen och att en familj inte behöver bestå av mamma, pappa, barn. Vid 80-talets början, långt före partnerskapslagen, tog han ställning för de homosexuellas sak.
-- Som rektor för Pastoralinstitutet i Lund hade jag kontakt med Ekho, ekumeniska homosexuella. Jag blev förvissad om deras rätt till livslång, utlevande kärlek.
Det är inte promiskuitet, understryker biskopen, det är motsatsen. Martin Lind har inte haft problem att få stöd för sin tolkning i Bibeln.
Sin egen livskamrat mötte han i mitten av 60-talet på Kristliga studentförbundet i Lund. Martin var ordförande, Hilda sekreterare när de insåg varför styrelsearbetet kändes så stimulerande. Det hade med kärlek att göra.
-- Två saker har jag aldrig ångrat, att jag blev präst och att jag gifte mig med Hilda, säger Martin.
Paret fick tre biologiska barn, Herta, Maria och Hanna, mellan åren 1970 och -74 och sedan kom adoptivsonen Staffan i Indien.
Pappaledighet?
-- Nej, tyvärr, i dag hade jag säkert utnyttjat den möjligheten. Barnen kom tidigt till dagis, eftersom både Hilda och jag jobbade heltid, och mer än det.
Martin prästvigdes som 22-åring, fast att gränsen egentligen gick vid 23, men predikade i pappas församling långt tidigare. Skolan hade morgonbön i kyrkan, där han spelade orgel varje dag.
-- Jag var även ordförande i Kristliga gymnasistförbundet och fick chansen att ställa mig i predikstolen som 17-åring. Det finns bild på det i Sydsvenskan.
Han ledde diverse andra organisationer också, hade så mycket energi och så svårt att säga nej. Det skojades om ordförande Mao i öst och ordförande Martin i väst. Men aldrig möttes de två.
Martin Lind kom bara till Indien, vilket inte var så bara. Med tre små barn, och ett fjärde som adopterades i landet, verkade han och Hilda som missionärs- par i tre år. Det var en naturlig uppföljning på alla internationella förbindelser som knöts i kyrkoherdehemmet i Malmö.
-- Min far hade många långväga gäster, och jag minns särskilt en präst från Tanzania som gjorde ett djupt intryck på mig. Undervisning mot rasism behövdes inte -- det räckte gott med en svart präst på besök.
Martin talar om sina två lidelser, den sociala och den sakramentala. Båda lika starka.
-- Till den sociala lidelsen räknar jag fattigdomsbekämpning, kampen för rättvisa åt romerna, för de homosexuellas rättigheter, manifestationer för kvinnliga biskopar.
-- Den andra lidelsen fick jag med modersmjölken. Det sakramentala betyder för mig att "Gud ger och människan tar emot". Det tydliggörs i nattvarden.
Att Linköpingsbiskopen är stark anhängare av den har klart framgått på senare tid. Han har dragit på sig kritik för att influeras av katolicismen, åskådliggjort av prostration ( = lägga sig på golvet) vid en prästvigning i domkyrkan i början av året.
Martin Lind svarade med att inbjuda till öppet samtal. Och så här skrev han på debattsidan i Corren: "Generositet är kanske något vi skulle öva oss i. Vi behöver inte tycka likadant om allting. Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap utan en gemenskap i tro och bön."
Om man då ser biskopens lilla stift som en familj, hur är stämningen?
-- Litet och litet, vi är en halv miljon medlemmar ungefär, och jag tycker att sammanhållningen är god. Vi har inte haft några uppslitande teologiska strider.
Däremot förekommer personliga motsättningar, som Lind fått rådet att inte direkt lägga sig i. Han detaljstyrde mer under sin första period som biskop.
-- Jag har haft chefsroller under lång tid och är orädd för konflikter. Bland det svåraste är att säga nej till prästkandidater. Jag fattar beslutet ensam men gör det efter noggranna överväganden och entydiga råd av fyra-fem personer.
Martin Lind ber inte bara i dômen, han gör det tyst för sig själv, han lever i daglig bön.
-- Jag känner vördnad för dagen, för syret jag andas, männi-skor jag träffar.
Biskopen har aldrig tvivlat på Gud, säger han, däremot på sig själv.
-- Jag kastar ifrån mig de tvärsäkra svaren.
Han har levt i dödsrädsla men gör det inte på samma sätt längre.
-- Det viktigaste är vad som händer här och nu. Varje dag är given.
Närmast ska biskopen fira eget jubileum, först med familjen och sedan med församlingen. På söndag håller han mässa och mottagning i biskopsgården. Han står för den själv.
-- Det vill jag göra och det har jag råd med.