Majoren Rolf Ligners plötsliga bortgång överraskade oss alla, kollegor, släkt och vänner. Trots att han stod inför sin 90:e födelsedag kom beskedet om hans frånfälle vid en tidpunkt som vi inte riktigt var beredda på. Vi såg honom nyligen spänstigt cyklande, rak i ryggen och klar i stämman.
Ingen tänkte tanken att vår förenings vitale historiker skulle gå ur tiden. Ingen kände på sig att den förre dagmajoren på T1 som färgat vardagen för allt befäl i dagtjänst skulle försvinna och säkert var ingen körkortsaspirant från 40--60-talet ens nära tanken att den välkände inspektören i bruna ridstövlar skulle lämna sitt värv och sin post.
Minnet av alla hans gärningar lever klart och tydligt kvar hos oss alla. Hans militära bana blev minst sagt lång om vi räknar in att han föddes året 1916 i Svea Trängkårs församling i Örebro där fadern tjänstgjorde som officer. Här fick sonen Rolf sin första tekniska utbildning redan som barn och sågs ofta åkande på en hembyggd motorcykel på regementsområdet, till personalens förskräckelse. T1 i Örebro flyttade senare till Linköping, men av andra skäl.
År 1940 blev han efter sin reservofficersutbildning och ingenjörsexamen vid Borås tekniska högskola, beredskapsinkallad som chef för en fristående bilpluton "någonstans i Skåne". Det var under den tiden som vår statsminister Per-Albin Hansson deklarerade att vår beredskap var god. Unge fänriken Ligner befann sig samtidigt på en större lantgård tillsammans med en bilpluton som saknade fordon, uniformer och vapen. Situationen skapade en mästerlig improvisatör och en chef som lärde sig att bemästra alla situationer.
Vid krigsslutet blev han uttagen att delta i en omfattande hjälptransport genom det sönderbombade Tyskland. Det gav erfarenhet och mycket att berätta. De historierna kan nog endast överträffas av hans osannolika äventyr som flygspanare i övre Norrland då han i ett av arméns första flygfarkoster bevakade våra gränser under 1940-talets krigsbrand i Europa. Han överlevde en flygkrasch utan fallskärm i ett plan som till konstruktionen tillhörde flygets allra tidigaste skap-elser.
Den fortsatta militära banan gick nog sedvanligt utstakad och först efter sin pensionering kom han att uppmärksammas på nytt. På helt eget initiativ reste han land och rike runt för att med en liten bandspelare intervjua de officerare som gjorde sina plikter vid gränsen i norr, vid vattnet i väster eller Finland i öster, för att dokumentera och bevara alla beredskapsminnen. Ett otroligt stort arbete som tog många år.
De cirka 150 bandinspelningarna blev senare med Kamratföreningens stöd tre bastanta böcker med utskrivna intervjuer, som i dag är en helt unik och ovärderlig källa av dokumentation från den svenska beredskapstiden.
När nu Rolf, som vän och kollega lämnar sin plats i vårt led, gör han det lugnt och stilla, säkert förvissad om att han aldrig ska bli glömd. Det kan vi i hans kamratkrets lova honom och sörjer med hans familj.