-- Som zigenare är det naturligt att vara troende, vi har en stark kontakt med Gud, säger hon.
34-åriga Jacqueline Taikon har vuxit upp i ett romskt hem med polska och ryska rötter. Hennes mormor överlevde den zigenska Förintelsen och hamnade i Sverige som flykting efter andra världskriget. Hennes far levde i läger som barn och lärde sig att läsa och skriva först som vuxen. Hon är den första i sin familj som gick hela grundskolan och tog studenten.
-- När jag växte upp var det vanligt att zigenska flickor inte fick gå på klassfesterna. De hölls strängt av papporna. Generationen innan hade ju levt i tält och då vaktades flickorna, säger hon.
Jacqueline Taikon beskriver sig som full av kamp och säger att hon alltid haft självförtroende. Som tonåring upptäcktes hennes sångröst och hon deltog i talangjakter, radio- och tv-program. I dag har hon valt att koncentrera sin sång till pingstkyrkan.
-- Det ger inte lika mycket pengar men det ger välsignelse, slår hon fast.
Majoriteten av romerna bekänner sig till pingstkyrkan. Varför har Jacqueline Taikon inget riktigt svar på, men hon säger att det ger styrka. Kyrkan fungerar också som ett nätverk. Vid stora möten i bland annat Europa och USA reses zigenska pingsttält. Man håller kontakt via Internet, skickar kassetter och håller gudstjänster på romanes.
Jacqueline Taikons vardag är aktiv. Hon leder körer, skriver texter och vill så småningom ge ut en bok om sin mormors liv. Hon säger att Sverige är ett bra land att leva i som rom, men att det är en bit kvar att gå.
-- Det finns ingen riktig respekt. Om man söker ett jobb eller träffar en människa för första gången och heter Taikon så blir det svårt. Man syns om man är i grupp, till exempel på kyrkan eller på sjukhus. Om den sjuke ligger för döden så ska han eller hon välsigna en representant från varje familj som är närvarande.
-- Det är något som sjukhusen haft svårt att acceptera och det kan vi förstå. Men nuförtiden försöker vi vara så tysta som möjligt och gå ut till något väntrum. Man måste respektera det land man lever i, säger hon.
Jacqueline Taikon gifte sig med sin syssling Evert när hon var 19 år. Sittandes i den stora hörnsoffan i vardagsrummet visar hon bilder och ger en ingående skildring av hur det vanligtvis går till när en romsk flicka och pojke ska förlova sig. Än i dag är många äktenskap uppgjorda, men de unga tu får en chans att säga sitt.
-- Pojkens föräldrar brukar komma hem till flickans familj med en massa mat, det största beviset på respekt. En stor fest dukas upp. En flaska med whisky förses med en röd rosett som symbol för kärleken.
När fadern väl sagt ja till att pojkens familj får begära hans dotter så öppnas flaskan. Frågan förs vidare till flickan som ofta är i ett eget rum med sina vänner.
-- Om hon säger ja så går hon fram och får en halskedja. Det symboliserar att hon är bunden till pojken, förklarar Jacqueline Taikon.
Hon är mer förtegen om sin egen förlovning. Men visst kom det en förfrågan från den blivande makens familj.
-- Och min pappa tillät att de kom hem och begärde mig. Jag tyckte att det var pinsamt, berättar hon.
Enligt Jacqueline Taikon tas äktenskapet på största allvar hos romerna. Själv har hon varit gift i 13 år och säger att det är bättre nu än vad det var i början. Om ett par får problem så träder familjens äldre in och medlar och försöker ge råd.
Timmarna går och hon ska snart hämta sin yngste son på dagis. Jacqueline Taikon säger att det är viktigt att hennes barn får samma förutsättningar som andra -- men att hon vill hålla de romska traditionerna levande.
-- Jag känner mig både svensk och zigensk. Men tyvärr möter jag fortfarande misstro och fientlighet. Vi romer jobbar hårt för att få svenskarna att inse vilken tillgång de har i oss. (TT)