q Rosie Axelsson var min bänkkamrat i landstingsfullmäktige under en mandatperiod . Vi delade inte samma politiska uppfattning men vi hade mycket annat gemensamt. Det var lätt att prata med Rosie. Hon var glad, öppen, delade med sig av sina tankar och upplevelser och hon var vänligt nyfiken på andra människor.
Under långa debatter, som kanske inte alltid var så stimulerande, viskade vi om politik, tillståndet i sjukvården, om barn och om familjerna. Rosie hade en lång erfarenhet av arbete som sjuksköterska i vården och som vårdlärare. Hon delade klokt och generöst med sig av dessa erfarenheter till mig och andra och bidrog på så sätt till att ge oss andra politiker värdefull kunskap om vårdverkligheten.
Under flera år arbetade jag också tillsammans med Rosie i samma förtroendemannagrupp. Vi fick tillfällen att tillsammans intervjua patienter med cancersjukdomar. Det var ofta starka möten med människor som förtroendefullt delgav oss sina synpunkter och reflektioner om hur det var att bära på en svår sjukdom och vilka erfarenheter de hade av sjukvården.
Flera gånger fick jag möjlighet att tillsammans med Rosie reflektera över dessa möten och då ta del av Rosies mycket kloka och insiktsfulla kommentarer kring livets villkor. Som av ett ödets ironi drabbades hon själv av svår sjukdom. Vi, hennes kamrater i landstinget, har kunnat följa hennes kamp mot sjukdomen och hon var en förebild för oss och en rese i sitt kämpande och visade oss alla möjligheten av god livskvalitet, trots svår och obotlig sjukdom.
Rosie gjorde stora arbetsinsatser för Hälso- och sjukvårdsnämnden under en lång följd av år. Jag saknar Rosie mycket och mina tankar går till hennes familj, som var hennes livs stolthet, i deras svåra stund.