Översten och slottsfogden Rune Eriksson, Ulriksdal, har efter en tids sjukdom avlidit vid 78 års ålder.
Rune Eriksson blev fänrik vid artilleriet 1952. Efter en militär karriär, bland annat som chef för arméstabens artilleriavdelning, utnämndes han 1982 till chef för Svea artilleriregemente, A1, i Linköping. Efter pensioneringen förordnades han 1991 av HM Konungen till slottsfogde och chef för Ulriksdals slottsförvaltning.
Rune Eriksson och jag hade ett nära samarbete under två perioder: först som chefer för var sitt regemente i Linköping 1982 till87, sedan som slottsfogdar i kungens tjänst 1991 till 97. Den 1 april 1982 marscherade vi, sida vid sida, in genom kasern-vakten till dubbelkasernen som hyste A1 till vänster och I4/fo 41 till höger. Det var en manifestation för samarbete. Hösten 1987, efter fem och ett halvt år, pensionerades Rune och samma dag lämnade jag Linköping. 1980-talet var en brytningstid, så kallad vardagsrationalisering och samordning av verksamheter mellan förbanden inom samma garnison beordrades uppifrån. Det blev tidvis påfrestande när vi skulle finna lösningar, som innebar att regementenas egenart inte försvann. Rune var en stark företrädare för sitt truppslag och regemente, men vi lyckades genomföra organisatoriska för-ändringar, som medförde förväntade besparingar. Men viktigast av allt var självfallet att utbildningen höll hög klass. Detta lyckades, inte minst på A1, under Runes ledning. Hans gärning präglades av stort yrkeskunnande. Han var snabb i repliken och hade alltid glimten i ögat. Han var en krävande, men resonabel medpart.
1991 förenades våra vägar på nytt, när jag som nybliven pensionär började som slottsfogde på Gripsholm. Då fanns Rune redan på plats med ansvar för Ulriksdals och Haga slott. Att få påbörja en ny karriär som ansvarig vårdare av viktiga delar av kulturarvet var en inspirerande utmaning. Sida vid sida kämpade vi, tillsammans med övriga kolleger, för bästa möjliga villkor för våra förvaltningar. Runes vänliga väsen, goda humör och snabba repliker gjorde arbetet, trots nya påbud om besparingar, oftast glädjefyllt. Även efter sin förnyade pensionering 1997 togs under flera år Runes krafter i anspråk för olika uppdrag inom Ståthållarämbetet. Också efter pensioneringen träffades vi regelbundet. Det var alltid lika stimulerande. Rune är verkligen i ljust minne bevarad. Saknaden är stor!