När det händelserika år 2005 nått sitt slut, var också vår gode väns och grannes livsgärning till ända. Om Rune fått möta det nya året hade nog hans önskan varit, som det nu blev, att få luta sitt trötta huvud och somna in, för att återse sin yngre broder.
Rune kom med föräldrar till Rappestad 1944, arbetade i faderns lantbruk Fågelberg. Rune var till sin person stor och stark, glad och livad med glimten i ögat. Kom snart med i ortens SLU-avdelning. Han deltog i praktiska tävlingar, bland annat körning med häst och vagn, ty Rune var en duktig hästkarl. Jag minns de stora mörkfuxade hästarna med namnet "Alf o Tobak", vilka drog flyttlassen från Skattegården i Ödeshög till Rappestad. Så var det de pigga bruna hästarna, mor och dotter, som på hästspråk "gick på tömmen". Det var en fröjd att se de raka sådragen, den vällagda filten när Rune körde och plöjde.
I början på 50-talet blev Rune med fader Thure arrendator på Rappestad storgård, varvid större och tyngre maskiner för traktor blev nödvändigt. Att sköta dessa blev då Runes huvudsakliga uppgift, medan Thure fick överta de minskade hästkörningarna.
Snart nog träffade Rune sin Sylvia och bildade familj. Vi blev då ännu närmare grannar, endast en landsväg skilde oss åt. Det låg nära till hands att hjälpa var-andra med manuellt arbete, som det var mera av tidigare inom lantbruket.
Efter skördetröskans gång om dagen, körde vi säck i månskenskvällar. För den skörd som kördes in, blev det under mörka novemberdagar trösk på logen. I influensatider fick jag sköta ladugården. Rune och jag kom bra överens och fick många arbetsdagar tillsammans.
Rune upphörde med lantbruket 1958, arbetade sedan inom betong- och byggnadsfacket. Han var även Saabanställd en tid fram till pensionsåldern. Dessförinnan hade Rune och Sylvia förvärvat Nya Klockargården, ett vackert hem och, med Sylvias förtjänst, en alltid välskött trädgård. Där var det väl tänkt att de skulle få njuta ålderdomen. Men ödet ville annorlunda. För Runes del blev det nödvändigt med annat vårdboende.
Viss om hans tillstånd besökte jag Rune dagen före julafton. Hur svårt det än var blev jag kvar en stund. När vi skulle skiljas fattade jag hans hand, lade min andra hand på hans hjässa och sade: "Minns du Arne i Brostorp?" Då vände Rune sitt huvud mot mig och tittade. I den blicken läste jag ett "tack och farväl".
Men innan livslågan helt slocknat fick Rune några dagar av nåd, för att under julhelgen kunna ta avsked av sin familj.
Våra tankar är hos Sylvia med familjer. Vi vill tacka Rune för många minnen och år av vänskap. Efter en mångårig kamp mot sin ohälsa är en god och rofylld vila Rune väl förunnad.