Den första person som min salige far Gunnar och jag mötte när vi kom till Borensberg var Rut. Som god granne välkomnade hon oss till boendet och bygden. Efter första mötet blev det ett flertal stunder där vi umgicks växelvis hos Rut och far.
De kom att betyda mycket för varandra som grannar och goda vänner. Rut var tjugo år äldre än far så det blev lite av mor--son-relation. Far blev utom sig av oro när Ruts rullator var borta från sin plats i huset för länge och Rut blev mycket orolig när far mådde dåligt. Rut, grannen Lisa och far var så måna om varandra. De bakade, kokade gröt, delade med sig och hade trevligt tillsammans. Rut var äldst. Varje dag tog hon sin dos av promenader. Om man kom samtidigt som hon handlat kunde man få hjälpa henne. Annars klarade hon allt själv trots två trappor. Jag som är lite yngre känner tacksamhet att ha fått lära känna Rut. Jag tittar på fotot jag fick från Ruts 100-årsdag och tänker på hur hon gav så mycket kärlek och kunskap. Hon var vacker och fräsch, glad och positiv, späd men stark. Hon blev alltid lika glad när vi sågs. En höjdpunkt för oss alla tre var när vi träffades och fotograferades med biskop Martin Lind.
Det kommer att bli mycket tomt i byn. Det kommer att bli tomt på kyrkstolen dit Majbritt alltid kom med sin lilla mor. Det värker i bröstet, det är tomt efter vännen, men vi bär på den kraft och kärlek som Rut har gett oss. Nu är vandringen slut och vi önskar vår kära vän att sova i ro.
Birgit-Linnéa och Gerry Pettersson