Under julens glada högtid når oss ett sorgebud: Vår vän Ruth Westin har fått lämna denna världen. Eller är det kanske inte något sorgebud? Ruth har fått komma hem till det himmelska fadershemmet. Vi tror att hon blev hämtad hem av Guds goda änglar, de som trofast vakat vid hennes bädd. Ska vi då sörja över att hon får uppleva himmelens glädje?
Nej, vi sörjer inte, men vi saknar vår trofasta vän Ruth. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig i Mjölby församling. Hennes plats i kyrkbänken står tom. Hennes vänliga stämma i diakonins telefonjour hörs aldrig mer. Vi får aldrig mer mötas av hennes goda och varma leende.
Ruth Westin växte upp i en stor syskonskara i ett prästhem där kristen tro var en naturlig del av livet. För Ruth blev hennes tro på Gud en personlig angelägenhet som drev henne till ett helhjärtat engagemang att på olika sätt dela med sig av den tro som gav hennes liv glädje och innehåll. I Mjölby församling minns vi henne särskilt som söndagsskollärare, barngruppsledare, bibelstudieledare, kyrkorådsledamot och en alltid lika villig medarbetare i församlingens diakoni.
Åtskilliga är de Mjölbybarn, som Ruth under trettiotalet år som söndagsskollärare och barngruppsledare fått hjälpa att upptäcka kristendomens underbara hemligheter. Hon kunde få barnen att uppleva veckans samling som en högtidsstund, något att se fram emot. Det var så hon själv kände det. När hon på kvällen kom hem från arbetet på Arla i Linköping var det förberedelser för söndagsskolan och barngruppen som tog det mesta av hennes fritid. Hon var lika mån om att barnen skulle ha roligt och trivsamt som att de skulle få lära sig något.
Vi, som haft förmånen att dela församlingsarbete och församlingsansvar med Ruth, minns henne som en glad och uppmuntrande kamrat, ständigt öppen för nya initiativ. När det var fråga om att spela teater eller något annat upptåg var hon inte nödbedd att ställa upp. Hennes entusiasm och inlevelseförmåga stimulerade oss andra.
Även om församlingens barnverksamhet intog första platsen bland Ruths prioriteringar, så hade hon tid och intresse också för samtalsgrupper och studiecirklar kring Bibelns budskap och vuxna människors livsfrågor. Ruth var väl bekant med livets mörka passager, med besvikelser, sorger och svårigheter och hon brottades tidvis med svårmod och självunderskattning. Hon lät sin livserfarenhet formas till empati i sina personliga kontakter och i de samtalsgrupper hon deltog i både som ledare och deltagare.
Mjölby församling saknar Ruth Westin. Vi kommer att minnas henne och hennes församlingstjänst med tacksamhet. Hennes späda lilla varelse tog inte upp stor plats på jorden, men tomrummet efter henne är stort. Vi inbjuder alla som fått del av hennes kärleksfulla omsorg att fortsätta hennes arbete till Guds ära och medmänniskor till glädje.
Den 13 december 2002 avled Laila Narverud 62 år gammal. Laila Narverud insjuknade redan vid 38 års ålder i en blodsjukdom som hon kämpade med i 24 år.
1987 bildades De Blodsjukas Förening i Sydöstra Sjukvårdsregionen, BFSÖS, en regionförening av Blodcancerförbundet som omfattar förutom Östergötlands, också Jönköpings och Kalmar län.
Laila blev dess kassör, men redan efter ett år utsågs hon till ordförande för föreningen. Föreningen har de senaste åren haft ca 400--450 medlemmar. Laila ingick även i styrelsen för Blodcancerförbundet liksom Blodcancerfonden och dess stipendiekommitté. Laila engagerade sig även här djupt i alla frågor, var principfast och framförde sina åsikter oavsett om de var obekväma eller ej.
Laila gjorde ett fantastiskt arbete och var eldsjälen som offrade all sin lediga tid för att bygga upp en livskraftig förening. Laila deltog som ordförande i samtliga möten fram till och med föreningens 15-årsjubileum våren 2002.
Laila hade ett patos långt över det vanliga. Förutom att organisera och leda föreningens verksamhet drev hon arbetet med förbättringar både för patienter och de ofta hårt drabbade anhöriga. Dessa förbättringar kom även läkare, sjuksköterskor och övrig sjukhuspersonal till del. Laila kände personligen de flesta av föreningens medlemmar och hon hade alltid tid över för samtal med oroliga medlemmar och anhöriga och blev för många ett stort stöd.
Lailas sista tid var svår, men trots detta deltog hon i föreningens arbete in i det sista och höll sig väl underrättad om verksamheten. Strax före sin bortgång medverkade hon till att de sedvanliga julgåvorna distribuerades till sjukhusen.
Lailas omtanke om sin familj och om föreningens medlemmar fanns kvar in i det sista. Saknaden är stor.
Hennes livsverk är också stort. Det åligger nu oss alla i föreningen att rätt förvalta arvet och driva föreningen vidare i Lailas anda.
Våra tankar går till Lailas make Bengt och barnen Mirelle och Ola.