Det var där som 117 små modellplan skapades med enkla medel och med mors potatiskniv som viktigaste verktyg.
På måndag fyller ingenjören, rymdjournalisten, tecknings- läraren och konstnären Florent Sickenga 75 år och kan samtidigt fira halvsekeljubileum som Linköpingsbo.
Lita på att Saga, 6 år, kommer att hylla farfar och kalla på honom varje gång ett flygplan cirk-lar över huset i Hjulsbro. Och ber hon riktigt vackert plockar Florent säkert fram sina fantastiskt fina modeller. Eller också gör han det ändå.
-- Jag har alltid fascinerats av flyg och flygplan som varit en viktig del av mitt liv.
Som ingenjör på Saab från 1952 jobbade han med 32:an (Lansen), 35:an (Draken) och 105:an. Men höjdpunkten i livet var ändå uppskjutningen av Apollo 8 på Cape Kennedy i december 1968. Florent hade varit amerikanska rymdflygstyrelsens gäst i tio dagar och fick som utvald journalist bevaka den andra månfärden.
-- Det var en oförglömlig upplevelse. Vi kunde följa kapseln ett bra tag från utsiktspunkten nära startplatsen.
Florent ser tillbaka på ett omtumlande liv med uppbrott, avbrott, genombrott och lydnadsbrott. Han vägrade vika sig för ockupationsmakten under kriget och anmäla sig till arbete i tyska fabriker.
-- Från den 17 september 1944 och fram till krigsslutet höll jag mig gömd på en gård, berättar han.
Frun i huset trodde det var klippt när tyskarna kom dit mitt under en måltid. Men den gången var det ingen razzia, soldaterna ville bara ha något att dricka.
-- Studierna blev sönderhackade eftersom skolorna delvis var stängda under krigsåren, säger Florent. Men jag hann klara ingenjörsexamen 1948, innan det blev två och ett halvt års (!) värnplikt på en flygbas i Indonesien.
När den unge mannen återvände till friheten fick han se en annons i en tidning att Saab i Sverige sökte arbetskraft. Efter många turer anställdes holländaren i Linköping den 1 augusti 1952 och hade då hunnit med en Linguaphonekurs i svenska.
-- Verkligheten stämde dock dåligt med teorin. Mina arbetskamrater pratade inte som Sven Jerring gjort på skivan.
Florent satt hemma på kvällarna, läste Corren och slog i ordböcker. Men ingenstans kunde han hitta uttryck som ushaaan, slaker, snurken, pippli´ och klippanischer, aldrig skulle han väl bli en oikti öshöööte?
Jodå, med tiden. Men trots att Florent bott 50 år i Linköping, varav 43 på Bokhagsvägen i Hjulsbro med uppsikt över Stångån, talar han inte östgötska som ett rinnande vatten precis.
-- När vi flyttade in här var det rena landet med bondgårdar runt omkring oss och kossor i trädgården.
Hustru Dina har alltid varit en stöttepelare i familjen, alltid stått nära Florent. De möttes i sandlådan för över 70 år sedan och har hållit ihop sedan dess. Konstverken på väggarna i hemmet vittnar om gemensamma intressen och färdigheter.
Florent Sickenga gjorde både texter och illustrationer under de många åren som rymdjournalist. Han jobbade åt dagstidningar och facktidskrifter i Sverige, Norge och Danmark.
-- Jag försörjde mig som frilans i 17 år, innan tidningarna drog ner på den typen av inköpt material.
Då blev Florent cirkelledare i teckning och målning på Medborgarskolan. Som mest ledde han tolv-tretton kurser, men nu som 75-årig pensionär nöjer han sig med tre stycken. Den nyfikenhet och noggrannhet som i tonåren låg bakom konstruktionen av de många modellplanen finns ännu kvar.
Det är inte bara massor av idéer som fötts i Linköping utan också tre barn. Jacob och Harald bor i Stockholm, medan Reina är fritidsbonde i norra Holland men nu inkallad som bas i festkommittén inför pappas 75-årsdag.
Familjen firar på söndag, huset öppnas för alla vänner på måndag. Just det mån-dag. Då ska nog grannarna vara beredda på att det kan lyfta någon raket från rymdbasen i Hjulsbro.