Genom Signe Olsson Anderbergs bortgång har en mycket stor personlighet lämnat Mjölby. Jag är bara en av hennes många vänner och har haft förmånen att få arbeta tillsammans med henne i många år.
Signe var för mig inte bara en vän. Hon var dessutom läraren, kanslisten, musikern och föredragshållaren. Med Signe som kanslist behövdes inga dyrbara datorer. Hennes minne räckte. Hon överglänste också våra dagars ordbehandlare.
Signe lämnar många ljusa minnen kvar hos alla sina vänner. Hon var en begåvad multikulturell person med osvikligt minne. Sista året hade hon börjat läsa Bibeln på franska.
Signe hade tid att lyssna och man hade förtroende för henne.
Hon var mycket utåtriktad och tyckte om att underhålla vännerna med anekdoter och lokalanknutna historier -- ofta i hennes vackra och originella hem.
Vi har haft många trivsamma stunder tillsammans, både glada och allvarliga. Livet är emellertid inte bara medgång och glädje. Det är också fyllt av motgångar och sorg. Sista åren var Signe fysiskt dålig, men inte psykiskt. Tordagar kom hon till äldreboendet Boken i Mjölby för att hälsa på sin syster, men också för att deltaga i veckans nutidsorientering. Signe svarade alltid rätt på alla frågor. Hon bevarade det klara intellektet in i det sista.
Man måste beundra Signe som person och de insatser hon gjort genom sin omtanke om andra människor.
Signe lämnar ett stort tomrum efter sig.
Saknaden blir stor.
Hon kom som ett yrväder en aprilafton in i vår trista realskolevärld i Mjölby på 1940-talet. Bland stofiler och ibland elevhatande lärare (de flesta var dock bra) var hon en frisk fläkt som fick skolans damm att virvla upp i stora moln. Hon hade sett världen, hon var känd från radion och hon hade ett brett nätverk av kultur. Somt föll väl på hälleberget, som när hon tog den originelle spelmannen Olle På Öa till skolan, att spela fiol för oss. Vi levde rullan och konserten måste avbrytas. När jag en gång träffade en folkmusikexpert och nämnde Olle På Öa sade hon: "Lycklige du som hört honom. Han är en legend!"
Men mycket av det Signe gav oss hamnade i god jordmån och slog rot. Hon hade ett så frejdigt sätt att prata och vara och tycktes inte vara rädd för något. I radion berättade hon om hur hon vandrade på italienska grusvägar och kände markens hetta bränna i sandalerna. Hon var den första som vågade använda ordet "komocka" i radion -- jag minns hur chockade de vuxna i min omgivning var.
När man invigde Atterbomshuset på Grönlund i Åsbo uppenbarade sig plötsligt Signe. Jag häpnade -- var det verkligen hon! Hon var mycket gammal men i övrigt sig precis lik. Och när jag påpekade hur vital hon var, påstod hon att hon var halvdöd när hon vaknade på morgnarna men att man sedan satte en nyckel i ryggen på henne och vred upp henne.
"Sedan går jag kring och viftar med armarna hela dagen", sade hon och demonstrerade detta genom att strutta omkring och se ut som en mekanisk leksak.
Nu har hon emellertid gått bort nära åttiosju år gammal. Kvar finns minnet av en otroligt inspirerande, underbar och livsbejakande människa, som det var en nåd att få möta när man var ung och formbar. För mig innebar hon en upptäckt av den sanna kulturen -- den som har äkta liv och kraft och inte är högfärdig och pretentiös. Jag vill tacka Signe för allt hon så generöst gav!
När jag i början av 1960-talet gick på Lagmanskolan i Mjölby hade jag en gymnastiklärarinna som hette Signe Olsson Anderberg. Det var något speciellt med henne. Hon var enkel och naturlig. Hon vågade skilja sig från mängden. Hon var rättvis och behandlade alla lika. Man behövde inte vara duktig i gymnastik för att bli accepterad av henne.
Nu har det gått cirka 45 år sedan dess. I vintras skulle jag starta en cirkel i latin på Medborgarskolan i Mjölby. När jag fick deltagarlistan fann jag till min stora förvåning Signes namn. Att börja en nybörjarkurs i latin när man är 87 år och rullstolsburen vittnar om en oerhörd nyfikenhet på livet. Hon sökte hela tiden ny kunskap. Hennes intellekt var under våren fullståndigt kristallklart. I höst hade hon tänkt fortsätta
Jag vill tack Signe för att jag fått vara både hennes elev och hennes lärare.
Vila i frid!