De sista åren har Siv haft det kämpigt. Först gällde det hennes man Jannes sjukdom och bortgång och sedan alla läkarbesök och besvär som hennes egen sjukdom orsakade. Men Siv klagade aldrig. På frågan hur hon mådde svarade hon alltid att hon hade ju ändå fått leva och vara frisk så länge och fått uppleva så mycket.
Nu var hon mätt på ålder och var redo för uppbrott. Siv upphörde ändå aldrig att tänka på dem som var mindre lyckligt lottade. Hon lämnar efter sig minnet av en person, som var vänlig mot alla och generöst delade med sig utan att vänta sig att få något igen.
Siv har under årens lopp hunnit göra många besök på Solgården och sjukhemmet och till mig har hon ofta kommit med blommor. Siv var en god människa och jag vill gärna tro att hon nu har återförenats med sin älskade Janne i en bättre och lyckligare värld.