-- Vi som hjälpte till att bygga upp flygindustrin på Saab är inte värda något längre, kommenterar Guilio Ameno som talesman för gruppen.
I dag är 50-talets Saabitalienare spridda över landet och världen. Men många lever som pensionärer i Linköping, och föreningen på Ödegårdsgatan 21 i Johannelund är fortfarande en samlingspunkt och en tillflyktsort för deras ursprungliga språk och kultur.
Ordföranden Renato Fonovich uppger att antalet medlemmar är 69 stycken, alla av den äld-re generationen. Barn och barnbarn till de italienska arbetarna är helt assimilerade och har svensk identitet.
2001 firades 50-årsjubileet av de första invandrarnas ankomst till Saab. Veteranerna hyllades av landshövdingen, och Italiens ambassadör Alessandro Quaroni sa sig känna stolthet över sina landsmäns insats för Saab. "De italienska arbetarna som kom till Sverige var oerhört skickliga och betydde mycket för den svenska industrins utveckling."
Mot den bakgrunden blev trotjänarna ledsna över den bild som framkom på familjesidan i Corren häromveckan. Det var Agne Birgersson, lärare på yrkesskolan, som i en födelsedagsintervju beskrev hur rekryteringen gick till.
-- Vi kände inte alls igen oss, säger Emanuel Dotta. Alla som kom till Saab var yrkesarbetare som kunde sitt jobb. Därför gick anpassningen i Linköping så smidigt, trots att vi inte fick mycket hjälp att lära oss språket.
Hur klarade man sig då? Giulio Ameno jämför med musiken:
-- Det är samma sak som att spela ett instrument. Som fräsare på en maskin behöver man inte prata.
Resultatet får tala för sig självt.
Emanuel Dotta, då 26 år, tillhörde de första 20 italienare som anlände i januari 1951. Han var 26 år och upplevde flyttningen och det tvååriga kontraktet som ett äventyr.
-- Jag hade också en bror på SKF i Göteborg och visste lite om Sverige.
Om lönen har det förekommit olika uppgifter. Men grundersättningen var 2 kronor och 9 öre i timmen, enligt kontraktet. Sedan kom ackordet till, och där kunde skillnaderna vara ganska stora.
Totalt under 1951 flyttade 189 italienare in i S:t Lars församling och till de nyuppförda barackerna på Saabområdet. 157 av dessa var män. Av företagets statistik från april 1952 framgår att 163 italienare anställts, 48 hade avflyttat och 4 skickats hem.
I det svensk-italienska avtalet stod inget om familjeinvandring. Men så småningom kom kvinnor och barn till Sverige. En liten italiensk kontingent bildades och har, trots påfrestningar och hemlängtan, bestått under alla år.
Behovet av att träffas var stort, och är det än i dag. Informella men intensiva samlingar ledde så småningom fram till bildandet av Italienska föreningen 1975. Då kunde man erhålla bidrag från kommunen, och Saab gav ett engångsbelopp.
Efter flera flyttningar finns föreningslokalen numera på Ödegårdsgatan. Den består av fyra rum och pentry och inrymmer biljard, ett mindre bibliotek, teve med tre italienska kanaler. Här samlas medlemmarna över en kopp cappuccino, ibland ett glas vin, och diskuterar gemensamma spörsmål. Givetvis alltid på italienska.
Vissa av veteranerna har fortfarande en del problem med svenskan, eftersom de inte erbjöds undervisning vid ankomsten till Linköping. Men i föreningen får italienarna möjlighet att uttrycka sina åsikter, tillgodose sina behov och upprätthålla sina traditioner. Det är en trygghet och glädjekälla.
-- Vi är besvikna över Linköpings kommuns beslut att dra in det lilla bidraget, konstaterar ordföranden Renato Fonovich.
I ett debattinlägg i Corren i våras skrev han så här:
"Det känns mycket orättvist och diskriminerande när man får höra att politiker skamlöst föro-lämpar en gammal invandrargrupp som under 50 år aktivt deltagit i produktionen för att bygga upp dagens samhälle."
Protesterna hjälpte inte. Numera säger kommunens regler att föreningar måste verka utåt för integration för att erhålla kommunalt stöd. 16 sökte, 6 fick avslag. Övriga 10 delar på 325 000 kronor.
-- Vi är inte värda något längre, säger Guilio Ameno.
-- Den 31 mars dör föreningen, säger Renato Fonovich.