Lars Peterson, Niclas Björkman, Christian Evertsson, Henrik Rapp, Peter Lorentzson, Mikael Pettersson, Ola Allard, och Per Ohlsson träffade varandra för första gången på fotbollsskolan när de var sex år.
Nu när de i år blir 30 allihopa, cirka 25 år senare, är de fortfarande kompisar även om de inte träffas lika ofta.
-- Idrotten, framför allt fotbollen har hållit ihop oss, säger Peter Lorentzson.
Alla har mognat, men har fortfarande sin gamla plats i gänget. De tror att man är sig själv som mest när man är med gänget, kanske mer än hemma.
-- Vi har haft samma roller hela tiden, det är ingen som har förändrats något, säger Peter.
När de var yngre tänkte de aldrig på hur länge de skulle kunna vara kompisar, utan det bara flöt på.
Det som har fått dem att hålla ihop så länge tror de är ungefär samma sak som gjorde att de träffades, sporten. De har också ungefär samma intressen, och ingen av dem har pluggat vidare.
-- Det har alltid varit viktigare att se en fotbollslandskamp än att plugga, säger Henrik Rapp.
Från början var de nio personer som höll ihop, men för fem år sen flyttade en långt bort. Per Ohlsson var också han på väg bort, men ångrade sig efter något år i Göteborg och flyttade tillbaka till Linköping igen.
-- De här idioterna bodde ju kvar här, säger Per. Jag ville flytta tillbaka till kompisarna.
De växte allihop upp i Ljungsbro, och det var där de lärde känna varandra. När de nu skaffat hus så har flera av dem flyttat tillbaka till Ljungsbro.
-- Man söker sig tillbaka till rötterna, säger Henrik. Hälften av oss är tillbaka i Ljungsbro nu.
För fem och ett halvt år sen skaffade en av dem barn, och de flesta andra hakade på. Nu har de kommit upp i tio barn sammanlagt.
-- Det var Chrille som visade vägen, säger Peter. Nu har vi snart ett helt fotbollslag igen.
-- Det är bara Per och Micke som inte har barn än, men den ena jobbar med barn och den andra har hund, säger Henrik.
Med familj och barn så har tiden mellan gångerna de har träffats blivit allt längre. För att få tid att träffas startade de därför för några år sen en herrklubb. De gånger de har träffats de senaste åren har varit på klubbmötena.
Att träffas med respektive familjer har också blivit lite stort. Senaste gången var vid millennieskiftet.
-- Det blev lite mycket folk, speciellt som flera nu har två barn, Christian.
Fem av åtta i kompisgänget fyller, eller har fyllt, år i april, de tre andra har fyllt tidigare under året. För att slippa åka runt på åtta olika 30-årsfester bestämde de sig för att ha en 240-årsfest tillsammans.
De har många gemensamma kompisar, och föräldrarna har också lärt känna varandra bra under åren, så alla ska få roligt. En riktig röjarskiva, som de uttrycker det själva.
Inför festen har de haft några planeringsmöten, men det har dragit ut på tiden och mycket av mötestiden har gått åt till annat snack.
Fruarna och flickvännerna har undrat vad de egentligen har gjort.
Avundsjuka och prestige har aldrig varit något som funnits i gänget, förutom prestigen inom idrotten. Men stämningen kan vara ganska tuff, och efter en fotbollsmatch kan det vara svårt att glädjas åt varandra.
-- Vi har nog aldrig berömt varandra, säger Per.
Och visst har killarna rykt ihop ordentligt några gånger, men de flesta fajterna har utkämpats inom idrotten då tävlingsinstinkterna satt fart.
-- Man får utlopp för sånt på fotbollsplanen, säger Christian.
Det har aldrig varit värre än att det går över innan de träffas nästa gång. Det har heller aldrig varit så att de inte vill ringa för att de är tjuriga på varandra.
-- Inga tjejfasoner med andra ord, säger Christian.