Han berättar om församlingsarbetet vid vårt möte i Viby kyrka. Det är den största kyrkan i församlingen med 300 sittplatser. Det är numera mycket sällan som alla dessa utnyttjas vid ett och samma tillfälle.
-- Jag vill ogärna säga hur många det var här i söndags, men om sanningen ska fram så var det elva personer, plus fem av församlingens anställda. Totalt sexton personer.
Det är beklämmande att höra hur sammanbitet och allvarligt John Sidén tvingas berätta om sin och Viby kyrkas roll i ett ständigt föränderligt samhälle. Men det finns glädjeämnen.
Ett av dessa är traditionens styrka i både Mantorp och den landsbygd som omger kyrkan: "Livet på landet är bättre än i stan."
-- Jag prästvigdes i Västerås och fick min första tjänst i Fagersta. Den kyrkliga traditionen är starkare här i Mantorp med omnejd än i det tre gånger större Fagersta. Familjesammanhållningen är bättre. Har jag döpt första barnet så bör jag följa barnet och familjen i dess fortsatta kontakter med kyrkan. Det känns stort och skönt att ha den rollen.
Vårt samtal går sedan in på verksamheter utanför kyrkan, vilka ibland växer så det knakar.
-- Visst är Mobilia ett bra exempel, säger John Sidén. Och faktum är att snart ska vi dit. Inte för gudstjänst utan, vilket är mycket viktigt, för att presentera det nybildade Vifolka pastoret för medborgarna. Den 3 maj ska vi ordna det i lokaler på Mobilias nedre plan.
Vifolka pastorat är en sammanslagning av flera församlingar. Där finns numera Veta, Viby, Herrberga, Västra Hargs, Sya och Östra Tollstads kyrkor.
-- Sammanslagningen är naturligtvis framtvingad av att en del församlingar blivit så små att de inte ensamma kan bära sina administrativa kostnader, säger John Sidén.
Beteendet känns igen på många håll i samhället. Enheter som är för små slås samman med andra, för att inte riskera att försvinna.
-- Kyrkans tjänare har numera stora krav på sig, säger John Sidén. Vi ska betjäna "alla som vistas i pastoratet".
För John Sidéns vidkommande har det sina begränsningar.
-- Jag är hopplöst ointresserad av motorsport, säger han. Nästan bilar över huvud taget. Och jag har inte ens körkort, och har aldrig haft, ska man kanske tillägga. Och här i Mantorp ligger en av landets största anläggningar för bilsport.
Och för trav är hans intresse lika stort, alltså obefintligt.
Undertecknad håller med om att den kombinationen inte kan bli någon höjdare i det församlingsarbetet, men erinrar sig samtidigt att biskop Martin Lind för några år sedan var på visitation i Mantorp. Där fick han sig bland annat en åktur på Mantorp Park. Det gav jubel i busken, så ring biskopen om pastoratet vill ha någon samling på motorbanan.
Men John Sidén arbetar med rörande hängivelse och envishet gärna dagligen med det nuvarande församlingsarbetet. Går det som han vill, blir det åtminstone halvfullt (150 personer) i påsk i Viby kyrka.
Då anordnas påskvandring, en sentida tradition, som slagit väl ut. Om vädret tillåtar byggs då tre stationer upp där vandrarna får följa Jesu väg från Getsemane till Golgata och slutligen den tomma graven.
Ett av dagens glädjeämnen är också att det blivit en ny, aktiv söndagsskola i Viby kyrka.
-- Nyinflyttade familjer har skapat ett ledarsystem, så att vi kan ha söndagsskola här varje söndag då det inte är familjegudstjänst. Uppslutningen har varit glädjande.
John Sidén känner att han måste koncentrera sig på det han är bäst på. Det är det traditionella församlingsarbetet. Under sin 13-åriga komministertid har han två gånger varit en naturlig sökande till lediga kyrkoherdetjänster.
-- Jag har inte sökt någon gång, säger han. Jag känner att det stora personalansvaret skulle bli alltför betungande för mig. Och jag trivs ju som komminister här i Mantorp. Så får det bli.
John Sidén blir riktigt rörd, när han säger:
-- Det blir nog för mig som för vår förre kyrkoherde. När han efter många tjänsteår stod i predikstolen och skulle tacka för sig, så fick han inte fram ett ord. Det blev en talande tystnad som alla förstod.